Regeringen cementerar vägförfallet

I april förra året hade jag ett långt samtal med näringsminister Björn Rosengren.

– Det får vara nog nu, sa han. Smärtgränsen är nådd för länge sen. Vi kan inte tillåta att vägarna blir ännu sämre!

Och så utlovade han 500 miljoner kronor till akuta vägåtgärder redan samma höst.

Hans insikter om att dåliga vägar kostar näringslivet i skogslänen

miljardbelopp, att folk inte kan ta sig till jobbet och ungarna inte till skolan var kristallklara.

Han hade ju själv just lämnat jobbet som landshövding i Norrbotten och hade sett eländet på nära håll.

Sommaren gick, hösten kom, men den utlovade storsatsningen lös med sig frånvaro.

Vid tjällosningen i våras var det samma lervälling som vanligt, värre än vanligt på många håll. Grusvägar som potatisåkrar, asfaltvägar med stora djupa hål och sprickor.

Kanske kom det för mycket bredband och Telenoraffärer emellan. Kanske var det som han sa att samarbetspartierna Vänstern och Miljöpartiet satte sig emot alla vägsatsningar. Kanske var det rent av finansdepartementet som inte ville släppa ifrån sig några pengar.

Den stora infrastrukturpropositionen lät också dröja.

För snart en månad sedan presenterade Bosse Ringholm nådiga luntan, budgetpropositionen som fördelar pengar det närmaste året. Fortfarande inga vägpengar.

Tvärtom drogs väganslaget NER från årets 13,9 miljarder kronor till 13,4 miljarder!

”Anslaget har minskats till vägarna men ökat till Banverket för att kunna byta syllar”, skriver regeringen i en förklaring.

I början av oktober blev till slut även infraproppen klar, mer än ett år försenad. Det är den som bestämmer hur regeringen ska fördela pengarna de närmaste tio åren till all form av infrastruktur. Till vägar, järnväg, flyg, sjöfart, telefoni och it med bland annat bredband.

Oeningheten mellan socialdemokraterna och samarbetspartierna är fundamental och klassisk.

Förenklat kan man säga att socialdemokraterna är för betong medan vänster och miljörörelse är emot.

Tidigare var även Vägverket inne på den breda väg som består av 30 meter asfalt utlagd mer eller mindre välmotiverat i terrängen.

Nu har Vägverket slagit om och inser att de relativt knappa anslagen måste användas mer kostnadseffektivt. Istället för att göra av med alla pengar på några få kilometer motorväg byggs nu med mer kreativitet och kostnadstänkande.

Där man förr byggde motorvägar enbart för säkerhets skull, utan att de fyra breda körfälten behövdes för framkomligheten, byggs nu vajerräcken för att minska olycksrisken. Till en bråkdel av kostnaden.

Och istället för att planera för nya Höga kustenbroar satsas på att tjälsäkra grusvägarna i inlandet.

Men många socialdemokratiska kommunalråd runt om i landet är kvar i den gamla betongeuforin och kräver motorvägar och ringleder som på den gamla goda tiden. Det är klart att vänstern och miljöpartiet är rädda för att ökade väganslag ska gå upp i ny betong.

Men de måste fullständigt ha missat att Vägverket, polisen och

kommunförbundet(!) gemensamt kräver en storsatsning på trafiksäkerhet. Man

begär 55 miljarder kronor under tioårsperioden för att kunna leva upp till Nollvisionen och halvera antalet döda och svårt skadade.

Målet ska nås med hjälp av bland annat mitträcken på över hundra farliga vägavsnitt, fler rondeller i städerna och ökad närvaro av livs levande poliser ute på vägarna.

Men i infraproppen ges inga nya anslag till trafiksäkerheten. inte ett öre extra, ändå påstår man att nollvisionens mål om en halvering av döda och svårt skadade år 2007 står fast.

Infraproppen handlar om flera hundra miljarder kronor under en tioårsperiod.

Det är så mycket pengar att det är svårt att förstå exakt vad som är vad.

För det första är proppen bara en ambitionsnivå, en målinriktning. Riktiga pengar blir det inte förrän i budgetproppen som anger anslagen de närmaste tre åren.

Målinriktningen är ändå klar med en rejäl satsning på tjälsäkring och ökning av bärigheten på inlandsvägarna. 40 procent mer pengar än i dag. Ändå räcker pengarna inte till att återställa vägnätet under tioårsperioden. Anslaget räcker bara till att hindra fortsatt förfall!

En ökning av anslaget till regionala satsningar med 40 procent har fått mycket uppmärksamhet. Men då glömmer man bort att här jämförs äpplen med päron. I förra infraproppen fick dyra satsningar som Södra länken i Stockholm och Götatunneln i Göteborg särskilda pengar. Nu ska sådana satsningar ingå i anslaget till regional plan. Då är vi plötsligt på en minskning av anslaget med 25 procent!

Infraproppen ser bra ut- på långt håll. Men en skärskådning visar att den riskerar att bli en tummetott.