I billandet Japan är det inte mycket man känner igen

De flesta bilarna är nya, eller max ett par år gamla. Alla är skinande rena och hittills har jag inte sett en enda buckla. Japanerna älskar sina bilar och sköter dem väl. Putsar och fejar och lagar plåtskadorna direkt.

På planet till Tokyo satt jag brevid en medelålders svensk. En snygg, lite amerikanskt sportig typ och när maten kom in började vi prata. Om bilar.

Först berättade han att hustrun skulle byta sin Land Rover Discovery mot en BMW 5-serie touring. Men att de blivit så illa bemötta hos BMW-handlaren att de gick därifrån.

Jo, det är ju ofta så med bilhandlare. De är snorkiga och arroganta. Så jag blev inte särskilt upprörd.

Mannen på planet hade försökt ringa BMW Sverige för att få en förklaring, kanske en ursäkt, men han fastnade hos olika sekreterare och kom ingen vart med sin klagan.

Då bestämde han sig för att aldrig mer köpa en BMW, berättade han.

Jag var fortfarande inte så upprörd. Det finns ju andra bilar.

Men sedan, och då började jag verkligen fundera över den misär bilhandeln håller på att sjunka ner i, berättade han om sin passion för BMW.

Killen bredvid mig var inne på sin sjunde BMW. Nu kör han en tre år gammal 7-serie och hade sett fram emot den nya modellen. Han visste allt, hade läst allt. (Du som inte vet allt kan läsa om bilen på sidorna 26–27.)

Men ”aldrig mer en BMW!”.

Hustrun bytte Land Rovern mot en Mercedes C-klass. Själv går han i valet och kvalet. Inte gärna en Mercedes S-klass, kanske en Volvo S80? Det är inte lätt när världens bästa bil inte längre är ett alternativ.

Här i Tokyo heter lyxbilarna Century, en bjässe från Toyota med mer klassisk lyx än Lexus, och Cien, motsvarande gigant från Nissan.

Taxibilarna heter Toyota Crown och alla har virkade vita överdragsklädslar.

Poliserna står mitt i gatan med rödblinkande batonger och blåser konstant i sina visselpipor.

Det byggs överallt. Nya skyskrapor eller renoveringar och alla byggen vaktas av uniformerade män med hjälm. Antingen ser de ut som stenansikten eller så viftar de med sina blinkbatonger för att hjälpa fotgängare och bilar förbi. Och bugar vänligt när bilisterna lyder deras anmaningar.

Cykeln är ett vanligt fortskaffningsmedel, och ett effektivt när bilarna står still. Cykelhjälmen är dock inte uppfunnen än.

När man pratar om nya trafikleder i Tokyo, då pratar man om att bygga ett däck till ovanför det gamla. På vissa gator leds trafiken i tre plan.

Tänk själva, Sveavägen och Hamngatan med trafik i tre våningar, så att bilisterna kan titta rätt in genom fönstren på femte våningen när trafiken står stilla?

De flesta bilarna är nya, eller max ett par år gamla. Alla är skinande rena och hittills har jag inte sett en enda buckla. Japanerna älskar sina bilar och sköter dem väl. Putsar och fejar och lagar plåtskadorna direkt.

Volvo är ett påfallande vanligt inslag i gatubilden. Jag har sett en handfull 245, i nyskick och med skinande lack, och en hel del S- och V70. Till och med en ny Crosscountry.

Saab är mer sällsynt. En pedantskött 900 Aero och två cabbar hittills på tre dagar.

Men Saab är inte ensam om att vara osynlig. De enda Audi jag sett stod hos en handlare, tillsammans med en Lamborghini Diablo.

Japansk bilindustri har total dominans. De flesta modellerna har man aldrig sett, de exporteras inte ens utanför öriket.

Vanligast är Suzuki Wagon R, en

liten, smal sak med 600-kubiksmotor.

I Europa säljs Wagon R+ med biffiga (nåja) hjulhus och motor på 1,3 liter. Men den är både för bred och för stark för att passa in i det japanska skattesystemet som gynnar de minsta bilarna.

När jag skriver det här kommer jag just från en presskonferens med Nissan-chefen Carlos Gosn. Han kommer från Renault och har uppdraget att få Nissan på fötter igen. Gosn sa att det dröjer innan Nissan börjar med hybridbilar. Bilarna är för dyra att tillverka, Nissan tänker inte sälja bilarna med förlust.

Underförstått: som Toyota.