Människor är klokare än biljournalister

Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2003-10-18

Vi har blivit 2000-talets herrtidningsreportrar. Människorna har slutat lyssna för länge sedan.

Nu är jag säker. Människor är klokade än journalister. I varje fall än biljournalister. För om biljournalisterna vore klokare skulle ju människorna följa våra kloka råd.

Då skulle alla köra bakhjulsdrivet. Helst BMW eller Mercedes. Eller en fyrhjulsdriven jeep - från BMW eller Mercedes.

Bakhjulsdrift borde vara standard, tycker vi biljournalister, för bara då kan man köra på sladd genom kurvorna. Breda, härliga, kontrollerade uppställ.

På vintern (i veckan fick jag skrapa rutorna och sen var det isfläckar hela vägen från Norrtälje till Arlanda, det börjar nu) klarar man uppställen med vilken skitmotor som helst.

Fyra cylindrar och knappt hundra hästar räcker för att baken ska komma farande i tid och otid.

Men vi biljournalister vill ju

sladda oavsett årstid och väglag. Därför är en sexcylindrig motor ett minimikrav.

Raka sexor är allra bäst för att

driva bilen framåt på ett

acceptabelt sätt, om motorn är monterad på längden, som i BMW vill säga. På tvären som i Volvo S80 eller XC90 duger inte.

De skrymmer visserligen rejält när de är monterade i bilens längdriktning men körkulturen är bättre.

Nya BMW 5-serie är den optimala bilen, enligt oss biljournalister. Men välj inte 520, den är på tok för slö.

När vi biljournalister väljer bil är kostnadskalkylen ointressant.

Priset vägs sällan in i slutomdömet, bränsleförbrukningen kan få en randanmärkning, skatter och försäkringar är annat som inte får skämma körupplevelsen.

Vi är ju biljournalister, inte några kamrerstyper.

Och växthuseffekten, den

diskuteras ju på andra håll. Varför solka ner en fin bakhjulsdriven bil som man kan köra på breda uppställ med sådant?

Om människor vore lika kloka som biljournalister skulle de inte

köra Volvo och Saab.

Visserligen höjer vi svenska biljournalister alltid nya modeller från Hisingen eller Trollhättan till

skyarna i samband med den första provkörningen. Men sen kommer sanningens ögonblick när den nya svensken ska duelltestas mot en bakhjulsdriven tysk. Då är det

bokstavligt talat kört.

Då vinner tysken på bättre köregenskaper (den är ju bakhjulsdriven, eller fyrhjulsdriven), bättre motor (den är ju längsmonterad) och bättre kvalitet (den är ju tysk).

Tysken är visserligen 50 000 eller 100 000 kronor dyrare, den är

trängre, törstigare och på vintern har den svårt att komma ända upp till fjällstugan. Men den är bäst. Och den har vad tyskarna kallar Laufkultur.

Ändå kör var femte människa i Sverige en Volvo och var tionde en Saab (och knappt någon BMW eller Mercedes).

Och nu har det märkliga inträffat att människor, även här i Sverige, köper franska bilar i allt större utsträckning. Trots att alla borde veta att franska bilar är skit!

Franska bilar är aldrig bakhjulsdrivna. De har sällan sexcylindriga motorer, och motorerna är

monterade på tvären, det där kärringaktiga utrymmeseffektiva

sättet.

Ja, hela bilarna är oftast utrymmeseffektiva rakt igenom. Jag tänker på familjebussarna (det luktar kollektiv och näbbstövlar) och nydanande Peugeot 307 (franskrost).

Biljournalister höjer ett varnande finger, men människorna har

slutat lyssna för länge sen.

Istället läser de undersökningar som visar att andra människor som redan köpt en Peugeot eller Citroën är stormförtjusta med både bilen och servicen.

Och de läser att flera av de fina tyska bilarna har extremt missnöjda ägare. Och de ser att de latinska dödsfällor vi biljournalister brukar varna för är riktigt bra i oberoende krocktester som EuroNcap.

Numera läser människorna det vi biljournalister skriver för att få en stunds avkoppling. Inte för att skaffa kritiskt granskande konsumentupplysning.

Vi biljournalister har blivit 2000-talets herrtidningsreportrar. Biltidningen har blivit toalettlektyr och i dag runkas det till bilderna av en uppfläkt Mercedes SLR McLaren eller en Lamborghini Murcielago.

Vem mer än vi biljournalister kan ta såna bilar på allvar?