Volvo 740/940: Trygg, tråkig och bästa köp

Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2002-01-29

Torbjörn: Det här är min bästa Volvo

Torbjörn Hägg har haft flera Volvobilar tidigare. Han jobbar på Volvo och får förmånliga billån.

Kungen bland gårdagens stora bilar är numera kungen bland begagnat.

Det finns ingen begbil som kan matcha en Volvo 740/940 GL i det långa loppet.

Den enkla konstruktionen bidrar till låga kostnader och den höga kvalitén ger få reparationer. Tillsammans gör den simpla, robusta konstruktionen och den goda kvalitén 740/940 till en oslagbar begagnatbil. På senare tid har priserna dalat.

Att äga: Strålande. Bättre totalekonomi på en stor bil går inte att hitta. Reservdelar finns i varenda buske, man måste inte köpa av Volvo, och priserna är genomgående låga. Varenda bilmekaniker kan ta sig an en 740/940 som tillsammans med 240 är det mest lättskruvade som finns. Är bara bilen servad och skött brukar motorn tuffa och gå tills någon slår ihjäl den. En vanlig GL drar runt litern i snitt, välj en sådan framför tillkrånglade och törstigare 16-ventilare och turboversioner.

Att köra: Inte världens mest inspirerande körmaskin kanske, snarare en riktig tråkmåns. Trulig och finessfri men med en viss bruksmässig traktorcharm. Rak och rejäl förarmiljö. Brusig motor och småkärv växellåda förstärker gammelbilskänslan, men det lugna, trygga, sävliga vägbeteendet förlåter mycket. Minus för sladdbenägenheten vintertid.

Komfort: Gammaldags stel bakaxel är inte idealiskt på dåliga vägar men i övrigt ståtar 740/940 med högre komfort än flertalet jämnåriga bilar. En säregen känsla av robusthet, en vettig stötdämpning och alldeles underbara stolar gör den här bilen till en förvånansvärt duglig asfaltätare.

Utrymmen: De är helt okay. Moderna bilar med tvärställd motor har ”högre packningsgrad” men 740/940 täcker ändå de flesta behov. Kombimodellen är enastående rymlig och praktisk tack vare den kantiga karossformen.

Säkerhet: 40 procent bättre än genomsnittet enligt Folksam. Krockkuddar fram tillval redan från 1990, förarkudde standard från -93, passagerardito från -94.

Känsla: Sista ”riktiga” Volvon skänker spridda känsloskurar. Visst är det en gammal relik på många vis: kantig, brusig, klumpig och tvär. Men det är svårt att tycka illa om en bil som är så formidabelt pålitlig, seglivad och totalekonomisk. Och som sagt, bättre begköp finns inte – gammal är äldst!

VOLVO-SPECIAL

Staffan Borglund (-)

Följ ämnen i artikeln