Expedition: Pendling - men var är polisen?

Det är en helt normal resa från Norrtälje till Globen, drygt en timmes och åtta mils adrenalinproducerande upplevelser.

Det är en helt normal resa från Norrtälje till Globen, drygt en timmes och åtta mils adrenalinproducerande upplevelser.

Det brukar börja redan i korsningen med Drottning Kristinas väg, 200 meter hemifrån.

Drottning Kristinas väg är lite större än Ängsgatan, alltså gäller inte högerregeln. Allt från SL-bussen till minsta personbil tar sig företräde.

Strax senare ska jag genom Norrtäljes enda rondell, en utmärkt lösning på korsningsproblemen, men varför använder ingen blinkern? Nu måste man vänta på alla för att se vart de ska innan man vågar köra vidare.

Den första rullande iglon står vid korsningen med väg 276. Står och står och står. Han, det är en karl i keps, cirka 60 år, ser ju inget. Så han väntar lite till...

På motorvägen monteras det vajer. Hastigheten är sänkt. Men den estländska långtradaren som jag just kört om har tydligen varken sett

50-skyltarna eller den extra påminnelsen i form av en ljusskylt med "Du kör för fort". Eller så förstår han inte svenska. "Välkommen till Sverige", kanske han tror, och parkerar sitt ekipage tre meter bakom min lilla Cittra.

Någon av hans landsmän ligger lite längre fram. Eftersom han tydligen inte har spärrad toppfart som sina svenska kolleger ligger han på omkörning, kilometer efter kilometer.

Så en iglo till, med torkarbladformade titthål fram och en liten avsopad öppning i främre sidorutorna. En älg i en Wunderbaum-skog hängande i backspegeln fulländar förarens satsning på körsäkerhet i halkan.

Den trefiliga vajervägen förbi Brottby är en välsignelse, men varför måste grabben i Audin ligga precis bakom mig, det blir ju strax tvåfiligt och omkörningschans.

Vid Gillingebanan ligger en bil i diket, han har lyckats halka av vägen ett par meter innan det nya räcket börjar, otur.

Varje gång jag ser en bil i diket undrar jag vad det var för däck på bilen, sannolikt inte färska dubbdäck, i varje fall.

Nu kommer trafiken från Åkersberga upp på Norrtäljevägen, trafiken femdubblas och nu börjar Vilda Västern.

På två kilometer kör jag om tre, fyra bilar med totalt igenisade rutor. Hundra spänn på att alla har tryckt in återcirkulationsknappen. De tror väl att de ska få upp värmen fortare på det sättet.

Så blir jag omkörd av en kille i en Volvokombi. Det blinkar ilsket rött uppe vid hans backspegel, men hellre det än att ta på sig bältet. Eller är det för att matcha firmabilens röda lack.

En övergiven och översnöad bil i vägrenen, en omkullblåst triangel strax bakom. Men varför knuffade han inte bilen åt sidan en bit till, nu står den nästan ute i högerfilen.

Vid Arninge ser jag en fyrbilskrock på viadukten över motorvägen, det är Vaxholmsborna som inte upptäckt den nya väjningsskylten i tid. Och kunde ingen ha berättat att det är vinter och halka?

I Täby börjar det dagliga chicken-rejset. Byborna kör rakt ut i vänsterfilen med sina översnöade lyxbilar, vi lantisar får vackert hålla undan.

När de kastat sig ut på motorvägen ska de genast av igen, med nya prejningar och fortsatt avsaknad av blinkers.

De som inte ska av direkt ligger kvar i vänsterfilen utan onödig brådska. Till slut börjar omkörningarna på fel sida.

Är Täbyborna ett särskilt frälse?

Ny krock vid rondellen vid Danderyds kyrka. Någon har stannat vid väjningsplikten, de andra har halkat rakt fram.

Efter krönet vid Mörby Centrum blir det plötsliga inbromsningar. De som har slut på spolarvätskan, eller frusen vätska i behållaren, ser ingenting i motljuset när solen stiger upp.

Var är polisen?

Jo, på vägen hem i utfartstrafiken står polisuppbådet vid Haga Norra. Lasern i en bil gömd bakom viadukten, fyra, fem bilar har fullt upp med att plocka upp de värsta trafikbrottslingar lagen känner till: De som kört i nitti istället för 70 på den fyrfiliga utfarten...

SIGNALER

Collin vet när det slår