Lättare att vara olaglig i storstan

Robert Collin

helskärm

Jag körde en sväng på tjugo mil i går.

Det stod 90 på skyltarna och jag körde inte gärna fortare på den smala grusvägen.

Jag kom ikapp två bilar men såg inga fotgängare, inga övergångsställen och inga trafikljus.

Som ni kanske redan gissat låg jag inte heller för nära någon, ställdes aldrig inför problemet med att släppa över fotgängare på övergångsställen och körde inte mot gult en enda gång.

Jag körde från Norråker i nordligaste Ångermanland, in i Lappland och sen vidare åt nordväst och in i Jämtland och fjällhemmanet Raukasjö. Ja, de sista 13 kilometerna var faktiskt i väglöst land.

Resan gick genom Jämtlands län och i Västerbotten.

Annat är det när jag ska hemifrån Norrtälje till redaktionen i Globen, 75 kilometer storstadstrafik

i Stockholms län.

Det börjar med ett par övergångsställen, en skola med 30 och tre rödljus innan jag är uppe på motorvägen.

Vi är många som kör mot gult. För när blev det förbjudet?

Gult är gult och rött är rött. Om det var förbjudet att köra mot gult så behövde vi ju bara rött. En förbjuden färg är väl mer än nog.

Gult är varningen att det SNART blir rött, och då, men inte förrän då, är det förbjudet att köra (ja, faktiskt inte ens då. Det finns en dom i Högsta domstolen som frikände en förare som körde trots att han var sju meter från trafikljuset när det slog om till rött).

Och när vi ändå är inne på det som är tillåtet - så kan det faktiskt vara tillåtet att köra TROTS att man tagit en öl eller till och med två.

Gränsen för rattfylleri går vid 0,2 promille, och många kan - och får alltså - köra ett par timmar efter att de druckit två starköl.

Jag håller med Folksam. Stockholmarna kör illa. De bufflar sig fram, tränger sig, blinkar aldrig, släpper ogärna över fotgängare, är ohjälpsamma eller rent ogina.

Men Folksams undersökning missar målet. För det är självklart att stockholmare bryter mot fler lagar än jämtar och västerbottningar. För det finns så många fler tillfällen att bryta mot lagen i Stockholm.