Bilisterna som förstör på E4

Robert Collin

Motorvägen är full av underliga förare

helskärm

Alla borde köra nercabbat. Man kommer närmare varandra. Och känner dofter. Om vinden ligger rätt känner jag långt i förväg att vi närmar oss en skogsavverkning, en bonde som just slagit och tröskat säden, eller Norrlandskustens alla massafabriker. Och en ­sliten bilmotor kan lämna avtryck i flera ­kilometer innan jag hinner i kapp.

Men bilkörning utan tak ger också en ­närhet och en samhörighet med medtrafikanterna. Jag tror aldrig att någon som kör ­nercabbat pekar finger eller skriker okvädningsord till sina medtrafikanter. Utan den skyddande buren är vi mer sårbara, mer synliga och håller inne med aggressionerna. Eller är det till och med så att nercabbat skänker lugn och ro? Förare som ofta drabbas av vägilska borde prova, rent av få en ­cabriolet utskriven på recept.

Själv kommer jag in i ett speciellt lugn. Kör lite långsammare än vanligt. Blir mer harmonisk.

Just den här resan började som så ofta i Norrlands inland och bar i väg till Norrtälje. 10 grader och mulet i början, 20 och nästan sol på slutet. Bara någon enstaka regnskvätt som inte ens fuktade håret.

Men det jag tänker skriva om är E4 på sommaren. När rutinerade yrkesförare, långpendlare och andra som har vägen som sitt andra hem plötsligt blandas med ovana semesterbilister. Folk som sällan är ute på långresa, som kanske inte ens äger en bil där de bor i Stockholms innerstad. Och som känner sig osäkra när vägen smalnar av till ett körfält och vajern tränger sig på från ­båda sidor.

Här är några människotyper jag träffade på under tre timmar från Sundsvall till Uppsala.

Översittaren. Han kör ett härligt ekipage med en 1950-talsjänkare fram och en Airstream-husvagn i blänkande aluminium bak. Jag tutar till och höjer handen till en hälsning. Vad gör översittaren? Han stirrar rakt fram. Betraktar mig i min lilla europeiska cabriolet som en lort.

Bag ladyn. Som i trafiken oftast är en hel familj. Som har med hela bohaget på semestern. ALLT ska med, utan urskiljning, i plastkassar, kylväskor, korgar, kabinväskor. Huller om buller ända upp till taket. Det är noll bakåtsikt och bilen går tungt på bakhjulen.

Skattebetalaren. ”Jag har också betalat vägskatten”-förarna utmärker sig genom att svänga ut i vänsterfilen så fort vajervägen blir tvåfilig. Spelar ingen roll att det är hundra meter till bilen framför, eller att hastighetsskillnaden är minimal, ofta så liten att det inte hinner bli någon omkörning förrän vägen smalnar av igen.

 Stockholmaren. Vi höll på att bli rammade av två stycken av samma sort vid Tönnebro. De kom från påfarten och skulle GENAST UT I OMKÖRNINGSFILEN! Precis som de brukar när de kommer upp på motorvägen i Täby. Båda förarna var män i 35-årsåldern, med familj. En i Audi A4, en i Volvo V50. Den ene försökte tvinga mig att tvärnita, den andre bilen en bit framför. För stockholmaren spelar det ingen roll om det ­redan ligger en bil i omkörningsfilen, han ska dit direkt.

Den vägilskne. På den sömniga vajer­vägen vid länsgränsen mellan Sundsvall och Hudiksvall blir det plötsligt drama. En Audiförare i 50-årsåldern med åsikten att han har rätt att köra i omkörningsfilen även om någon omkörning inte är nära ­förestående, råkar ut för en ung grabb i en Volvo 850 med sliten, osande motor. Grabben tröttnade på att aldrig komma om och drog förbi i högerfilen och sen trängde han sig in framför Audin.

Föraren vaknade till, ställde sig på bromsen och höll på att styra in i vajern. Jo, nog såg det här lovande ut. Plötsligt förvandlades Audin till en raket, men inte fullt lika snabb som den chiptrimmade Volvon. Gång på gång tvingades Audin bromsa in när han bara nästan hunnit förbi Volvon och vägen smalnade av. Mycket adrenalin! Mycket ­ilska. Det hade kunnat sluta riktigt illa.

Bogserarna. En polskregistrerad paketbil typ Transit bog­serar en Golf i god fart. Varifrån och varthän? I varje fall från norr om Sundsvall och troligen till Ystad och färjan hem till billig verkstad. Vi ser dem vid Sundsvall och norr om Uppsala. Motorvägsbogsering är inget problem för de här bilisterna.

Cabbarna. Tyvärr, och visst är det sorgligt. Men de som äger en cab har de en sak gemen­samt. De kör uppcabbat! Troligen tycker de att transportsträckor ska köras med taket stängt, bara ren nöjeskörning (om det är tillräckligt varmt och soligt) ska ske med taket nere. Det kan inte vara mer fel.

Polisen. Nej, honom såg jag inte! Och det var inte för att han gömde sig så bra. Han fanns inte.