Abrahamsson: Försmak av helveteskvalet
Modo och Malmö gav oss en försmak av helvetskvalet.
Fem lag slåss om att undvika den lediga plats som finns där. Hur det går?
Jag har ingen aning.
Den 15 mars inleds kvalet där två lag gör upp om en SHL-plats. Att Oskarshamn är ett av lagen kan vi slå fast redan nu.
Sedan slåss HV71, Örebro, Modo, Malmö och Rögle om att inte bli det andra.
Jag ser ingen självklar kandidat att bli Oskarshamns motståndare.
Det finns egentligen plus och minus runt alla fem.
Två av lagen, Malmö och Modo, möttes i dag i Örnsköldsvik. Seriens två formsvagaste lag från julafton och framåt.
I Modos fall är det tilltänkta spetsförvärv (Ruohomaa, Hutsko och O’ Regan) som inte levererat och i Malmös fall nyförvärv som gått sönder. Jag räknar till att skåningarna har använt 30 utespelare under den senaste månaden. Bara sju av trettio har spelat samtliga elva matcher.
Sportchef Liljander, med SHL:s tunnaste plånbok, har stundtals bedrivit ett bemanningsföretag där arbetskraft lånats in från alla möjliga håll.
Senast in var återvändare Robin Alvarez som mer eller mindre kom direkt från Finland till Örnsköldsvik.
Malmö vann till slut med 3–2.
Fem poäng upp blev i stället en poäng efter Malmö för Modo. En extremt tuff mental nöt att knäcka för nykomlingen.
Modos enda tröst var att Rögle HV71 och Örebro också förlorade.
Slängde iväg puckar och powerplay
Trots att 15 omgångar återstår gick det att ta på stämningen inför nedsläpp.
Det var slutspels… förlåt, kvalkänsla (läs: ångest) över mötet i vackra Hägglunds Arena.
En beteendevetare hade nog stämplat den första perioden som nervös – och värre skulle det bli. En lätt försmak av vad som väntar under andra delen av mars.
Den inleddes tillknäppt för att övergå till slarvigt. Malmö (Pajuniemi) brände en straff efter sex minuter.
Theodor Niederbach gjorde i stället ledningsmålet sedan Malmö tjuvat i egen zon. Sedan hade både Johan Södergran och nämnde Niederbach jättelägen att öka på.
Malmö slängde iväg puckar, Modo svarade med att slänga iväg ett powerplay.
Josh Dickinson föste in 2–0 med bara 13 sekunder kvar sedan Malmö ännu en gång agerat förvirrat i försvarszonen och oroväckande klent framför Adam Werner.
Malmö hade varit mållöst i powerplay i sex raka matcher när Carl Persson halvvägs in i mittperioden svepte in reduceringen.
Med fem minuter kvar av samma period styrde samme Persson in kvitteringen. Vem som skulle göra vad i Modos försvarszon då sitter jag ännu och funderar på.
6 008 åskådare hade på fem minuter kastats från tro till tvivel.
Tvivel byttes mot förtvivlan när Carl Persson tio minuter in i tredje perioden fullbordade sitt hattrick sedan Modo strulat till det å det grövsta vid ett byte.
För mig är det vad elitidrott handlar om
Jag har bevakat de tre ångestkval som genomförts sedan Ola Lundbergs förslag på serieformat och kvalmekanism klubbades igenom. Det går inte att jämföra med något annat jag har bevakat.
Tidigare, när ett lag från SHL mötte ett allsvenskt, fanns det åtminstone 50 procent glädje och 50 procent ångest. Den gamla kvalserien var 66 procent glädje.
Nu är det hundra procent ångest.
Är det för hemskt?
Nej, för mig är det elitidrott.
Att kunna prestera när allt ställs på sin spets. Det är sånt man både växer och lär sig av. Oavsett hur det går.
Varken livet eller en idrottskarriär är någon räkmacka.
Gillar man inte sånt går det alltid att sadla om. Söka ett annat jobb. Ingen tvingar någon att bli elitspelare. Är det för tufft är det bara att kliva av eller kliva ner i divisionerna. Spela med polarna i moderklubben eller nått.
Men att både ha och äta räkmackan funkar inte.
Alla, utom möjligen någon relik från wild cards-tiden, anser att det ska finnas möjlighet att flyttas uppåt i seriesystemet om man gör det sportsligt och organisatoriskt bra.
Utan den möjligheten kommer svensk ishockey dö sotdöden.
Gör man det sportsligt och organisatoriskt svagt måste det också få konsekvenser åt andra hållet.
Det ska alltid att göra ont att bli degraderad. Det är själva poängen.
Och det finns väl ingen som inte kan säga annat än att klubbar som HV71, Djurgården och Brynäs på senare år verkligen förtjänat att åka ur den högsta serien?
Vad är alternativet till ångestkvalet?
Det går givetvis att gå tillbaka till tiden då kvalmatcherna var 50 procent ångest och 50 procent glädje och förväntningar.
Hur kvalmekanismen ska se ut i framtiden står högt på agendan just nu. Troligtvis kommer ett beslut på Förbundsmötet i sommar.
Med tanke på att det finns ungefär lika många viljor som det finns elitföreningar är det ingen vågad gissning att man kör vidare på samma modell.
Att SHL-lag gör upp för sig och allsvenska lag för sig.
Inte minst som det allsvenska slutspelet har blivit en sådan dundersuccé och ska allsvenska lag börja möta SHL-lag i kamp om en SHL-plats måste succén läggas ner.
Ja, om man då inte heter Håkan Loob och tycker att finalvinnaren, efter ett långt slutspel, ska ladda om och möta (och besegra) ett SHL-lag för att få gå upp.
15 omgångar återstår. Allt jag vet är att avslutningen kommer bli en alldeles underbar rysare.
Och sedan ett alldeles underbart vidrigt ångestkval.
Troligtvis dröjer det till den 12 mars innan vi vet vilka som möts.
I den näst sista omgången möts för övrigt Modo–Malmö igen.
I den avslutande omgången möts Rögle–Modo och Malmö–HV71…
