Viktor Fasth: ”Att vara målvakt på elitnivå är inte hälsosamt”
Publicerad 2021-12-20
Han SHL-debuterade först som 28-åring och gjorde sin första NHL-match två år senare.
Men i somras tog Viktor Fasth, då 38 år, beslutet att lägga av. En anledning var att kroppen sa ifrån – en annan den hårda pressen.
– De sista åren var vinsterna mer lättnad än glädje. Jag tror många upplever just det inom den psykiska ohälsan: att det till slut går för långt, säger den tidigare stormålvakten i Hockeystudions podd.
Lyssna på podden i spelaren ovan eller i den podcast-app du föredrar, sök på ”Hockeystudion”.
Efter VM-turneringen i Lettland i våras åkte Viktor Fasth hem och funderade några dagar innan han meddelade Växjö sitt beslut:
Karriären är över.
Ett beslut han ett halvår senare inte ångar.
– Det känns som jag tog rätt beslut och vid rätt tidpunkt. Omställningen har gått lättare än jag trodde, berättar Fasth.
Vad har han då gjort i stället för att träna och spela matcher?
– Jag har hunnit med att fiska mer än tidigare och varit med familjen mer. Haft helger tillsammans med min fru och två döttrar. Kunnat åka på barnens aktiviteter.
Viktor Fasth har också påbörjat en utbildning i fem steg för att bli elittränare riktat mot fysträning inom elitidrott men även för vanliga motionärer.
– Jag vill jobba med målvakter och framför allt målvaktsträning, det är vad som ligger mig varmast om hjärtat. Den här utbildningen är ett steg i det konceptet. Hockey är bland det roligaste jag vet och jag vill jobba med det, sedan får vi se på vilket sätt det blir, säger han.
Tjänade 1 800 kronor för en hel säsong
Trots att Viktor Fasth var 28 år när han SHL-debuterade – och att hans första seniorkontrakt var värt 1 800 kronor för hela säsongen – hann killen från Vänersborg bli en av svensk hockeys mest framgångsrika målvakter.
Dubbla SM-guld med Växjö och VM-guld är titlar som sticker ut. Spel i NHL, i KHL med storklubben CSKA Moskva och två succésäsonger i AIK är annat.
Det var just efter de två åren med AIK, och två VM-turneringar, som Viktor Fasth skrev på ett envägskontrakt med Anaheim. Där gjorde han på kort tid succé och förlängde nästan omgående med ytterligare två säsonger, ett avtal värt sex miljoner dollar.
Men ett år senare hade han trejdats från topplaget Anaheim till bottenlaget Edmonton. Från varma Kalifornien till kalla Alberta.
– Det var 24 grader plus när jag klev på planet och 23 minus när jag landade, berättar Fasth och fortsätter:
– Det blev en dipp i humör och spelglädje, det får jag lov att säga. Att jag tog den trejden så personligt, något jag förstått i efterhand, är egentligen det enda jag kan säga att jag ångrar i min karriär.
”Spelade i princip 65 träningsmatcher”
Kände du dig lite sviken när du byttes bort?
– Ja, lite så. Du kommer från Sverige och är van att ha den tryggheten. Har du ditt kontrakt så har du sitt kontrakt och trivs du i en organisation som jag gjorde vill du vara kvar där. Att från en dag till en annan bli bortbytt var främmande för mig som kom från Sverige. Men där är det en del av businessen och något du ska vara medveten om. Jag lät det påverka mer än jag borde ha gjort och det syntes på mitt spel.
Utanför isen trivdes dock Fasth bra, påpekar han, men tillhörde ett lag som mer eller mindre aldrig vann. När Fasth ska beskriva avslutningen på säsongen med Edmonton, som tidigt var avsågat från slutspel, säger han att ”vi åkte i princip runt och spelade 65 träningsmatcher”.
– Jag ringde min agent och sa att jag vet att jag borde vara den lyckligaste personen i världen som får spela i NHL och mäta mig mot de bästa spelarna i världen, men just då var inte hockey roligt. Vinner du inte spelar det ingen roll vilken liga du är i, då är inte hockeyn kul. Men jag kan bli lite irriterad på mig själv att jag inte tog vara på det mer, tog mig i kragen helt enkelt.
Var inte längre värt det
Just den psykiska ohälsan för målvakter har uppmärksammats i NHL där tunga namn som Robin Lehner och Carey Price har behandlats för det och även pratat öppet om det.
– Att vara målvakt på elitnivå är inte hälsosamt. Det där var inget jag tänkte på när jag spelade, men sedan jag la av har jag kommit till vissa insikter. De sista åren jag spelade var pressen att prestera och vara bäst större än glädjen att vinna. En del i att jag inte saknar att spela matcher nu är just att för mig var pressen på mig själv så stor på slutet att det inte var värt det, säger Fasth i Hockeystudions podd.
Att slippa den tuffa pressen säger Fasth är en stor anledning till att han känner att han tagit helt rätt beslut:
– Jag saknar tugget i omklädningsrummet, jag saknar att resa, umgås och träna ihop, men just pressen inför matcher: att alltid vara bäst, alltid prestera, inte kunna ha en halvdålig dag på jobbet. Just den känslan är skön att slippa. I slutet kändes det som vinsterna var mer lättnad än glädje. Det tror jag många upplever inom den psykiska ohälsan: att det går för långt till slut. Att det är skönt med en seger mest för att slippa bära hundhuvudet.
