Nylin: 13.05 kände jag – det är över nu

Kommunen skickar sitt enda varumärke över ättestupan

helskärm

3–0 mot Almtuna. 6–0 mot Oskarshamn. Plötsligt tycktes det som att jag kunde invänta torsdagskvällens hemmamatch mot Rögle med en gnutta optimism.

Kanske skulle ändå Timrå kunna kravla sig upp ovan kvalstrecket. Inte ens de fem poängen upp till playoff kändes helt omöjliga.

Möjligen skulle en eländig säsong i de hårt åtdragna svångremmarnas dal ändå sluta okej. För en klubb som efter degraderingen från elitserien 2013 – den hette fortfarande så – bara använt berg-och-dal-banans utförsdel.

Då klingade det till på Facebook. Upp ploppade en post från Timrå IK:s Facebookgrupp. Rubriken löd ”Läget hårdnar allt mer.”

Budskapet var att klubben fått svaret nej från Timrå kommun på förslaget att denna, för att stabilisera klubbens ekonomi, skulle köpa ut den ishall, Eon, som under många år varit ett finansiellt sänke för klubben.

”Beslutet innebar att det tidigare knivskarpa läget nu är ännu mer akut” stod det i pressmeddelandet.

Mellan raderna gick att läsa: det är över nu.

Klockan var 13.05 och jag drabbades av en intensiv Nick Hornby-upplevelse. Ni vet när ett Arsenal-fan i Hornbys succébok ”Fever Pitch” jämt och ständigt tänker tillbaka till exakta händelser i klubbens historia.

Flera klubbar i serien krisar

I mitt fall gick tankarna till första gången jag såg Timrå IK. Det var hösten 1967 och motståndarna Teg hade reklamen ”Sportkorv” på ryggen och en spelare med namnet Kjell-Rune Milton. Jag blev kär, ja inte i Kjell-Rune Milton, men i allt det andra som hände på isen i en gisten träläktare i Sörberge. Jag blev kvar och har sedan dess delat toppar, få, och dalar, hinkvis.

Sedan fladdrade bilderna, som vid ett dödsfall i en Hollywoodfilm, vidare till elitserieavancemanget 2000. När den senaste, kanske sista, storhetstiden inleddes toppat av några nära-final-ögonblick då det naiva hoppet uppstod att även vi en gång skulle få vara med och fira skäggiga bakfulla guldspelare på ett torg.

Men så till sist, eländet när skuldberget växte i samma takt som truppens kvalitet krympte. När det inte hjälpte att vi så sent som 2009 slog Skellefteå AIK med 8–0.

Tiden var ändå räknad. 2013 klämtade klockan första gången. På torsdagen skrällde den som en sprucken gong-gong.

För en hockeysupporter i allmänhet är detta bara ännu ett tecken på att svensk klubbhockey i alltför många håll lever på lånad tid.

Bara häromdagen friställde Almtuna sina spelare. Flera andra klubbar i allsvenskan krisar. Åtskilliga klubbar i SHL skulle aldrig överleva en ekonomisk kris modell den som varit ute i Europa. Frågan är om inte exempelvis Timrås granne Modo redan nosar vid avgrunden.

Men för oss supportrar av Timrå är det ett steg värre. Därför domedagskänslan klockan 13.05 denna throwback thursday.

Timrå är i sammanhanget en dvärg. Kommunen har 18 000 invånare. Skellefteå och Örnsköldsvik är kolosser i jämförelse.

Till skillnad mot andra klassiska små­­ortsklubbar som hankat sig kvar – Leksand, Mora, Rögle – finns heller inget frikostigt upptagningsområde.

Åt ena hållet ligger Sundsvall, med egna sportsliga intressen. Åt andra ligger Härnö­sand som sedan årtionden kikar snett norrut mot Örnsköldsvik och Modo.

Fantiserar om en superklubb

Timrå kom visserligen mot dåliga odds tillbaka 2000 efter 19 säsonger. Men att detta skulle kunna ske i dagens ishockey, med SHL-löner som i AHL-lag och hallkrav som i NHL, känns helt orealistiskt i en håla.

Vi Timråfans får troligen nöja oss med att samlas vid lägereldar vid Indalsälvens delta och sjunga ”Timrå hej”, medan vi är nostalgiska över namn som ”Lill-Strimma”, ”Biffen” Nilsson, Eje Lindström, Bo ”Bulla” Bergren, Lennart ”Tigern” Johansson, Åke ”Tåget” Söderberg, Bert-Ola Nordlander, Mats Näslund, Inge Hammarström, Pekka Lindmark, Henrik Zetterberg och de andra som spelat i dressen som en gång snoddes från Detroit Red Wings.

Om det nu inte blir ett helt annat scenario. Många fantiserar om en superklubb i Sundsvall med en snygg lyxarena i hamnen.

Men själv är jag tveksam. Åtminstone till fusionen i sig. För spåren förskräcker. Senast Timrå och Sundsvall försökte sig på symbios blev det fiasko. Storebror var då inte beredd att respektera att det var lillebror som stod för tradition och kunnande.

Men möjligen går det bättre denna gång. För nu handlar det i så fall troligen om en klubb från samma kommun – storkommunen Sundsvall.

För om Timrå kommuns nej till Timrå IK signalerar något uppenbart så är det att man nu håller på att ge upp idén om Timrå kommun för gott.

Vore det inte så skulle man inte skicka sitt enda bekanta varumärke över ättestupan.