Bilden av total lycka

Mats Wennerholm

Guldkapten Ericsson: ”Det här går bara att jämföra med att bli farsa”

LULEÅ. Här är det.

Guldvrålet 2013.

Bilden av fullkomlig lycka.

Och tre spelare så heta att brandlarmet gick i Coop Arena.

– Jag känner bara en fullkomlig lycka och stolthet. Det här går bara att jämföra med att bli farsa, säger Jimmie Ericsson.

Det var Jimmie Ericsson ­alla klappade om lite extra i går. Den fansen mest av alla önskade ett SM-guld.

Veteranen och lagkaptenen som varit om hela resan mot toppen.

Så när Sportbladets klass­iska guldbild skulle tas var han det självklara valet.

Han fick sällskap av målvakten Jocke Eriksson, som inte förlorade en enda av de tio matcher han stod i slut­spelet.

Och så en representant för det unga Skellefteå.

Nittonårigen Viktor Arvid­s­­son, som avgjorde två av finalmatcherna.

De sprayade varandra med guldfärg, så luften i omklädningsrummet där vi höll till dallrade av guldpartiklar.

Till slut gick brandlarmet i Coop Arena.

– Äh, det får vi ta, säger Arvidsson och fyller på brandvarnaren med lite färsk cigarrök.

Är man het så är man.

Men det här var ändå ­Jimmie Ericssons kväll, trots att han blev utan poäng.

Han är både Mr Skellefteå och den naturliga länken tillbaka till guldlaget 1978.

– Ja, farsan var med i den truppen. Han fick inget SM-guld, men han finns med på lagfotot från 1978, säger Jimmie.

Det är pappa Sven han talar om, som var 19 år 1978 och ­sedan flyttade söderut för att spela hockey.

Släpptes till Leksand

Först i Vita Hästen och Norrköping där Jimmie är född och sedan till Karls­krona där lillbrorsan Jonathan ­föddes och sedan växte till en NHL-back i Detroit Red Wings.

Det är därför Jimmie har ­Vita Hästen som moderklubb och det var där han spelade när Skellefteå hörde av sig ­inför säsongen 2002–03.

– Jag hade flera klubbar att välja på, men det var till Skellefteå jag ville. Jag hade mycket släkt och vänner här uppe, säger han.

Sedan dess har han varit kvar, förutom en utflykt till Leksand 2005–06.

– Jag hade faktiskt ett år kvar på kontraktet, men hade missat att gå upp i tre raka kvalserier med Skellefteå. Så de släppte mig till Leksand.

Då hände det oväntade.

Leksand åkte ur och Skellefteå tog deras plats i elit­serien.

– Då ville jag ju bara till­baka. Och trots att jag hade ett år kvar på kontraktet med Leksand, så släppte de mig ­efter många om och men.

Sedan dess har Jimmie ­Ericsson inte lämnat Västerbotten.

Han har varit med om hela den fantastiska resan från en elfteplats och kval första ­säsongen 2006-07 och sedan vidare på en resa som gått spikrakt mot toppen.

Nu är han äntligen framme.

– Ja, det är så jäkla mycket glädje, men framförallt stolthet gentemot stan och klubben. Och våra fans. De två hemmamatcher vi spelat har varit magiska.

– Och så en enorm lättnad förstås.

Klar för VM-truppen

När insåg du att det var klart?

– När vi gjorde 4–0. Först då vågade jag tro på det här.

Och säsongen är inte över än för Jimmie Ericsson.

Han ska försöka jaga ett guld till.

Ett VM-guld i Globen.

Han är redan klar för VM-truppen.

– Ja, Pär Mårts gav mig ­besked att jag var klar för VM redan under Sweden Hockey Games.

Så vi säger inte adjö när vi möter rökdykarna på väg mot omklädningsrummet där brandlarmet just gått.

Nu är målet att brandlarmet ska gå även i Globen den 19 maj.

Dagen då VM-finalen spelas.