Jimmie Ericsson får höja bucklan igen

SKELLEFTEÅ. Skellefteå är klart för ännu en SM-final.
Kapten Ericsson styr skutan och han är inte färdig än.
Jag ser inget som kan hindra Jimmie Ericsson från att höja bucklan igen.

helskärm

Det räckte med fem matcher mot Linköping. Kvällens avgörande match blev den sämsta rent spelmässigt. Stundtals var det riktigt dåligt. Linköpings förstaperiod var en orgie i misstag och dåliga beslut. Till och med den normalt så lugne Roger Melin var uppgiven över vad laget presterade och jag förstår honom.
Linköping räckte inte alls till den här gången. Förra året pressade de Skellefteå i fem stenhårda matcher, nu var de aldrig riktigt nära. Känslan är att bensinen var slut, både fysiskt och mentalt.

Bredden imponerar

Bortsett från den första perioden i söndags har Skellefteå svarat för en felfri matchserie.
Forwardsarmén är enormt imponerade.
Bäst av dem alla: spelgeniet Joakim Lindström som trots sin stora talang i princip aldrig tar en ledig kväll. Kombinationen av hårt jobb, proffsig inställning och extrem skicklighet gör Lindström enormt svårstoppad.
Men viktigast är lagkaptenen Jimmie Ericsson. Tjurskallen och taktikern med ett helt rävgryt bakom varje öra. Dessutom en väldigt skicklig spelare och en mästare i spelet framför motståndarmålvakten.
Även om jag hade Ericsson som min MVP inför slutspelet trodde jag inte han skulle var en potentiell målkung. I kväll skymde han vid 2–0, drog själv in 3–0 och punkterade definitivt matchen med att göra 5–2.
Nu är han uppe i åtta mål, flest av alla i slutspelet.
Skellefteås offensiv är så vass att det är lätt att glömma bort hur bra det defensiva spelet har varit.
Bara sju insläppta mål på fem matcher säger en del. Spelet i box play har varit prickfritt genom både kvarts- och semifinal, två insläppta mål på tio matcher. Där har Växjö, eller om det blir Färjestad, något att fundera på.

Upprepar Djurgårdens bedrift

De regerande mästarna har tagit ytterligare ett steg närmare perfektion. Nu väntar en ny final och en möjlighet att försvara guldet från förra året.
Djurgården gjorde det 2001, sedan dess har inget lag klarat av att vinna två år i rad. Spelarflykt och en omedveten bekvämlighet har fällt samtliga mästare sedan dess.
Nu är jag övertygad om att Skellefteå lyckas.
Om det blir Färjestad eller Växjö tror jag spelar mindre roll. Skellefteå är i en klass för sig.
Det finns egentligen ingenting i lagets uppträdande som skvallrar om någon mättnadskänsla. Och kvalitetsmässigt känns den här upplagan till och med bättre än förra året.
Att de dessutom spelat så få matcher gör att de kan hålla toppkvalitet varenda gång de kommer till spel. Inte helt enkelt, men Skellefteås träningar håller lika hög kvalitet som många slutspelsmatcher och det gör att de håller fokus och tempo uppe även under de ”långa” speluppehållen.

LHC räddade en svajig säsong

För Linköping är säsongen över. Men med tanke på säsongens berochdalbana är jag ändå helt övertygad om att klubben i februari osett hade tagit en semifinallförlust mot Skellefteå.
Efter en svajig säsong räddades mycket upp i slutspelet. Först slog LHC ut tabelltvåan Frölunda och föll sedan mot suveräna seriesegraren Skellefteå. Sammantaget blir betyget ändå mer än godkänt.
Men det hade krävts mer av de etablerade spelarna för att rubba Skellefteå. Inte minst i power play.
Jag hyllade Chad Kolarik tidigare i slutspelet. I kväll gjorde han visserligen mål, men i övrigt har han varit totalt osynlig i den här semifinalen. Kolarik har gått från att vara bäst när det gäller till att vara anonym.
Sedan ställer jag mig också frågande till varför inte Roger Melin valde att byta kedjekamrater när det inte alls fungerade offensivt.
Samtidigt har det varit Linköping stora problem under säsongen, det har inte funnits så mycket att laborera med. Bakom Mattias Sjögren har det inte funnits något offensivt centeralternativ.