”Ligger du kvar har du spelat klart”
Sportbladets hockeykrönikör trött på filmare och gnällspikar: Var är respekten?
Håller SHL på bli en fotbollsliga?
Dessvärre är det lite så.
Jag vill inte se spelare som filmar, gnäller eller visar för hela arenan att man har ont.
Jag vill se tufft, hårt och ärligt spel där man respekterar varandra ute på isen.
Nej, jag är inte ute efter att vara negativ eller pracka ner på SHL, men jag är rädd att det sakta, men säkert, smyger sig på ett beteenden som inte tillhör hockeyn.
SHL får inte bli för välkammat och polerat där kampen, och det fysiska spelet, tynar bort.
Alla inom hockeyetablissemanget vill ha tacklingar, fysiskt spel och att det ska vara känslor med i matcherna.
De lärde mig: Filma inte!
Men när jag sitter och tittar på matcherna ser jag inte tufft, hårt och ärligt spel, utan jag ser spelare som filmar, gnäller och inte visar respekt mot varandra.
Det första jag fick lära mig av Thomas Eriksson när jag kom till Djurgården var att här filmar vi inte, visar ingen smärta eller ligger kvar på isen, utan man åker till båset tar några djupa andetag för att smärtan ska försvinna.
Man härdar ut.
Om man mot alla odds låg kvar för att man hade så ont att det inte gick att ta sig till båset, var regeln att man hade spelat klart den matchen.
För om du inte kan ta dig till spelarbåset...hur kan du då spela två minuter senare?
Hur tänker ni, spelare?
Det var ingen tränare som präntade in det utan det var bara så man uppträdde i Djurgården. Spelarna var för stolta att förödmjuka sig själva via att filma, ligga kvar eller visa hela arenan att man hade ont.
Nu är det en annan tid där attityden hos spelarna har förändras.
Respekt mellan spelarna där man ger och tar smällar utan att gnälla, finns inte längre på samma sätt som det en gång gjorde.
Det finns ingen enskild person eller del inom ishockeyn där problemet ligger utan det är en helhetssyn som jag tror har tappats bort på vägen där vi inte riktigt vågar stå för det fysiska inslaget i vår sport fullt ut.
Ishockeyn är en tuff sport där det fysiska islaget ska vara en stor del av matcherna, om vi då börjar filma, ligga kvar och visa hela arena att man har ont har ishockeyn gått vilse.
Byt om – om du inte kan spela vidare
Ingen inom ishockeyn vill att det ska förekomma filmningar, men det förekommer i stort sett i varenda match.
Spelare som får en tackling och faller ihop som ett korthus. En klubba på hakan och benen slutar fungera.
Jag blir lika förvånad varje gång hur långt en spelare, som blir slashad, kan kasta sin handske för att sedan hamna i fosterställning på isen.
Här måste spelarna visa en större stolthet och respekt mot motståndarna och spelet.
Självklart kan det göra ont, men inte så ont att man ramlar ihop. Man åker till båset och byter om man inte kan spela vidare.
...och sluta gnälla på allt!
Inte nog med att filmandet har eskalerat – det har gnället också gjort.
Det gnälls på allt och alla.
Tränare som gnäller och skriker på domare eller motståndartränaren eller spelare. Spelare som gnäller på domare för att sedan i media gnälla ännu mer på domare och spelare i andra laget.
Låt mig vara tydlig – det är ingen som vill höra när någon gnäller och tycker synd om sig själv och sitt lag.
Jag glömmer aldrig när jag, i mitt första år i NHL, tyckte att domaren Bill McCreary hade missat en utvisning.
Jag åkte upp och ifrågasatte hans beslut och fick en sådan enorm utskällning. Som rookie skulle jag bara skulle hålla käften och koncentrera mig på att behålla min plats i laget, sa McCreary.
Vilken läxa jag fick och domarlegendaren hade rätt – vem var jag att gnälla och ifrågasätta hans beslut i en fullsatt Joe Louis Arena?
Vi pratar om att visa respekt inom ishockeyn, då är det dags att alla som filmar, gnäller och visar hela arenan att man har ont slutar upp med det och tar fram sin personliga stolthet och börjar följa ishockeyn oskrivna regler.