”Varje morgon hade jag stora utslag”
Uppdaterad 2019-07-29 | Publicerad 2007-11-27
Aftonbladets medarbetare hade blodsugare som hyresgäster i sängen
Jag var desperat. Södersjukhusets specialister också. Därför satt jag på ett stort vitt ark i bara underkläderna under en strålkastare medan fem allvarsamma män i vita rockar undersökte mig samtidigt. Sedan fick jag vänta i korridoren medan de hade en kort överläggning. När jag kallades in möttes jag av en sammanbiten man med ett dystert besked:
– Vi vet inte vad det är och tyvärr kan vi inte göra mera.
Jag var, som det heter, medicinskt färdigbehandlad. Landets största akutsjukhus hade samlat sina hudspecialister för att lösa gåtan om vad som plågade mig dygnet runt sedan 5 veckor – men de misslyckades. På sjukhusets parkeringsplats kom tårarna. Vad skulle jag ta mig till?
Det hela var ett mysterium. Varje morgon dök röda utslag, stora som femkronor, upp på armar och ben som kliade mig till vanvett. Glöm myggbett, de här spelade i en egen division. Enträget fortsatte jag jobba, men när utslagen kom på fotsulorna kunde jag inte gå längre, bokstavligen.
Dessutom var jag en zombie eftersom jag satt nätterna igenom med fötterna i iskallt vatten för att ta bort känseln.
– Ring Anticimex, ropade en av läkarna som ett sista halmstrå.
Men att det skulle vara ohyra var otroligt, min sambo led inte alls och trots listiga fällor i form av dubbelhäftande tejp runt sängbenen hittade vi inget som kröp omkring oss. Just därför vägrade Anticimex komma:
– Du anar inte hur många hysteriska käringar som ringer hit. Vi åker inte ut på spekulation.
Till sist fick jag tag på en hög chef som gav efter för min blandning av tårar och hot, och då tog det killarna bara fem minuter att lösa gåtan.
Vägglöss. Små blodsugande djur som gömmer sig i sängbottnen på dagarna och går till attack på nätterna. Det gäller bara att veta var man ska leta.
Sedan gick allt fort. Evakuering, sanering och en tur till soptippen där vi dumpade sängen och alla meningslösa kortisonsalvor. Insektskillen var på gott humör.
– Det här kan bli långdraget, en gång fick vi åka elva gånger till samma tant.
Enda sättet att veta om saneringen lyckats var att jag agerade lovligt byte, så efter en vecka på kompisarnas soffor åkte jag hem till en provisorisk säng och en garanterat sömn
lös natt. Det gick bra, inga nya utslag, och vi flyttade hem.
Men hur hade jag fått skiten, och varför drabbades bara jag? Förmodligen hade en estnisk hona krupit in i bagaget på min första tjänsteresa som nybakad resereporter, utskickad av Aftonbladet till Tallinn. Det räcker nämligen att man får med sig en enda befruktad vägglus, sedan för-ökar de sig snabbt. Och min sambo var helt enkelt inte lika känslig.
Jag skrev ett brev till sjukhuset och berättade för att rädda nästa stackare som kommer in, dödstrött och sönderriven. De skrev tillbaka och tackade. Nu skriver jag för er.
Åsa Erlandson
