Skit i gnällspikarna – upptäck världen!

Tack Aftonbladet! Eftersom jag har fått skriva krönikor i tidningen har jag sluppit kanalisera min frustration över sakers tillstånd genom att istället peppra tvättstugan med arga lappar, ringa P1 och ta upp utrymme på insändarsidorna.

Annat var det förr. Jag skrev min första insändare när jag var i tolv-trettonårsåldern. Den var en replik på en indignerad farbrors utläggningar om hur hemskt det var att barnen får ledigt från skolan för att RESA UTOMLANDS.

Jag svarade att den som reser också lär sig saker. Att åka till ett annat land är inte som att åka in i ett vakuum, där man varken ser eller hör något.

Inte mycket har hänt på 22 år, varken med mina åsikter eller omvärldens. De senaste månaderna har frågan aktualiserats sedan Stockholmsskolor slagit larm om att elever vill ha ledigt för utlandsresor mitt i terminerna – familjer åker helst under lågsäsong för att ha råd.

Jag skrev en krönika i ämnet på Aftonbladets sajt Wendela, där jag återigen menade att den världsvana man får på en resa är guld värd. Den kan väga tyngre än ett par veckor i skolbänken. Det bästa som har hänt mig var att få spendera en betydande del av barndomen i en spansk fiskeby. Där fick jag ytterligare ett språk och insikten att Sverige inte är världens medelpunkt.

Självklart blev det en mejlstorm där folk menade att jag var en lärarfientlig, ytlig egoist som släpar mina stackars små barn runt världen och att jag får skylla mig själv när de blir analfabeter.

Låt mig förtydliga; skolan är viktig och barnen bör absolut få med sig uppgifter att göra under resan. Uppgifter som föräldrarna ska se till blir gjorda ett ypperligt tillfälle för dem att vara delaktiga i skolarbetet. Och nej, jag tycker kanske inte att det är lämpligare att följa med föräldrarna på suparresa till Phuket än att vara i plugget. Men där har vi framförallt ett familjeproblem som handlar om långt mer än en semester från skolan.

Fortfarande finns det en attityd till resande som retar mig. Är ett barn sjukt i två veckor och ligger hemma och tittar på Hannah Montana och andra begåvade teveserier är det ingen som upprörs. Är barnet på andra sidan jordklotet under lika lång tid och provar annorlunda mat, ser nya miljöer och hör andra språk är det slöseri med tid och läge att slå larm. Jag vill uppgradera resandets status. Att se andra platser är inte onödig lyx, det är nödvändigt och lyxigt på samma gång.

Med risk för att få brevväxla med en hop lärare ytterligare än gång upprepar jag: res med ungarna, upptäck världen, öva upp engelskan ihop och skit i de moraliserande gnällspikarna.

Och innan du slänger dig på mejlen: Jo, jag har insikt i hur det är att vara lärare, jag har själv jobbat i en högstadieskola. Ja, min sexåring kan läsa och skriva och visar inga tecken på analfabetism. När det gäller tvååringen är det däremot oklart, jag återkommer i frågan.