Att vabba för att vårda gamla föräldrar är en riktigt dålig idé
Det sägs att man ska utöka vabbandet.
Nu ska det även gälla att vårda föräldrar.
Det är en riktigt dålig idé.
Idén har funnits sen 70-talet. Nu börjar den dyka upp igen, i oroväckande omfattning.
Alltså att vård av barn ska utökas till även vård av äldre anhöriga. Det sägs märkligt nog handla om rättvisa och jämställdhet.
Inom mig skriker det bara ”nej” när jag hör talas om detta.
När man just kommit ut ur vabbandet med sjuka barn, ska man alltså börja tvingas vara ledig från jobbet för att sköta sina föräldrar, eller, ve och fasa, vilka äldre släktingar som helst.
Det låter som en mardröm.
Kanske vore det en hjälp för vissa, om man har ett jobb utan möjlighet till flextid eller hemarbete, och måste åka iväg för att hjälpa en hastigt insjuknad förälder.
Då skulle man alltså ha rätt att vara ledig, med en viss procent av lönen, enligt den lagstiftning som nu allt fler föreslår.
Ur arbetsgivarnas synvinkel måste det vara en mardröm. När barnen vuxit upp ska den tidigare ständigt vabbande personalen alltså i stället börja vaffa (vård av förälder).
Samtliga som förespråkar av samhället betald ledighet för att vårda äldre, erkänner att det främst är kvinnor som skulle använda sig av detta. Men det stoppar dem inte.
Ett argument för att införa vård av förälder är att kvinnor redan gör dessa insatser, och då tar semesterdagar eller stressar sönder sig genom att göra det på sin fritid. Att få betalt för att hjälpa föräldrarna skulle alltså göra tidigare obetalt arbete avlönat och pensionsgrundande.
Men i mina öron låter det så fel. Att samhället i stället för att erbjuda hemtjänst för äldre lägger bördorna på deras yrkesarbetande döttrar.
Det vore ett dråpslag mot kvinnors löneutveckling, yrkeskarriärer och pensioner.
När två folkpartister motionerade om ”ersättning för vård i hemmet av äldre anhöriga” i riksdagen 1978 var det för att avlasta kommunernas äldreomsorg.
När Vänsterpartiet tog upp samma fråga 2016 kallades den en viktig rättvisereform för att stötta vuxna döttrar ”som idag tar ledigt från jobbet utan ersättning”.
Året därpå motionerade KD om exakt samma sak, men då var argumentet människans behov av nära relationer och att ”den lilla gemenskapen som familjen utgör är den hörnsten som ett gott samhälle vilar på”.
Det är riktigt obehagligt att både vänster och höger är överens om medelålders kvinnors plikt att offra jobbet för att vårda sina föräldrar.
Riktigt hårresande blir det när Jämställdhetsmyndigheten (!) nu går på samma linje, trots ”de negativa konsekvenserna som en ny försäkring kan få för kvinnors arbetsmarknadsdeltagande”.
Har alla blivit spritt språngande galna?
När Svenska Dagbladet granskade den ökade pressen på anhöriga att ta hand om sina närstående i artikelserien ”Anhörigfällan”, visades att en majoritet äldre ville umgås med sina barn, inte bli vårdade av dem.
”Man vill prata om viktiga saker med sina barn, inte bli tvättad i stjärten av dem”, sa äldreomsorgsforskaren Marta Szebehely, 73.
I Sverige hade vuxna barn försörjningsansvar för sina föräldrar enligt familjebalken fram till och med 1978. Om föräldern inte kunde betala sitt äldreboende fick barnen stå för kostnaden.
Jämställdhetsmyndigheten vill ha en ny socialförsäkring för anhöriga som vårdar närstående. Förslaget är att ”hämta inspiration från vab, det vill säga den tillfälliga föräldrapenningen”.
När man inte klarar sig själv längre och behöver långvarig omvårdnad vill en majoritet av personer över 75 år få hjälp av kommunen, inte från barnen, enligt en studie som gjordes av Socialstyrelsen 2005.