”De 100 människorna” är långtifrån opartiska
”De hundra människorna”, kallar en bekant dem, han är en av få i min närhet som firat Ulf Kristerssons valseger. “Vilka hundra?” frågar jag. “Ja, de hundra i Stockholm som försöker bestämma hur alla ska tycka, du vet.”
De finns ingen namnlista på de hundra han syftar på, ändå vet jag vilka han menar. Jag har dem och deras kompisar i mina flöden, för deras vänner är mina, på vissa sätt är jag kanske en av dem. Den berömda medieeliten, en sorts etablissemangsrepresentanter – eller det som SD-pampen Louise Erixon i Ekot kallade för “kulturmaffian”.
Expressens Karin Olsson – garanterat på listan – skrev dagarna före valet att det självklart inte finns någon elit som bestämmer över svensk politik. Det journalisterna gör är att opartiskt informera, välja gör ju folket!
Ändå är det en nästan absurd upplevelse att konsumera olika medier kring valet, för många av dem görs inte längre av journalister med objektivitetskostymen på. I sociala medier framträder privatpersoner med rösträtt, inte institutioner med yrkesregler.
Det är Stockholms mediebransch som information filtreras genom, offentliga uppdrag och privata konton överlappar precis som människorna, de känner och byter jobb med varandra. På denna del av internet representeras SD av hånfulla särskrivningar och blurriga 90-talsbilder på läbbiga nazister. Baserat på vad mina bästa kompisar säger, och på mina flöden av coola tjejer på instagram, ser det ut som att Nooshi skulle kunna bilda enpartiregering. Valet verkar avgjort!
Entreprenörerna Hannah Widell och Amanda Schulman lägger upp bilder på sig tillsammans med Magdalena Andersson. Alla i mina flöden påminner om vikten av att välja och att välja rätt – och det är ingen tvekan om vilken sida som menas. Vem skulle inte göra som de, vem fan älskar inte Mandy Schulman?
Tydligen en hel del. När jag sätter på tv:n och siffrorna från verkligheten rullar in är kontrasten slående. De duktiga tv-journalisterna berättar med svala ovanifråntonfall om en verklighet som inte alls påminner om den i min telefon. Högern består inte av uppblåsta trollkonton utan av livs levande väljare, vad som verkar vara en majoritet, dessutom. SD är inte bara ett gäng övervintrade skinnskallar, utan växer mest bland utrikes födda.
Partiet Nyans hade många inte ens hört talas om före valet, jag jämför med hur medierna behandlade Feministiskt Initiativ när de var nya och växande. Jag börjar nästan skratta. Jag minns den enorma uppmärksamheten, kampanjerna och donationerna och vilka som gjorde dem. Jag vet vilka av dem som var kompisar, vilka som hade barn ihop, knarkade ihop, jobbade ihop, och jag vet vad de gör idag. För dem förtjänade FI varenda helsida, för i deras sociala sammanhang fanns ingen mer relevant rörelse.
Från den tredjedel av kvinnorna som röstar på M eller SD hör jag knappt ett pip. Är det för att de i mina flöden är födda kring 90-talet – när man är ung ska man vara röd, heter det ju? Nej, de unga är ännu mer höger än resten av Sverige. Är det en stockholmsk innerstadsgrej? Nja, Stockholms stad har länge varit blått och även detta val är jämt.
Nej, mediamänniskornas tydliga politiska lutning går inte att förklara demografiskt. Det är inte heller ett påhitt av demokratifarliga troll eller konspiratoriska lantisar. Det är en klick med nog fler än hundra personer, men den är långtifrån opartisk.