Det är dags att ni gör svensk politik lite tråkigare igen
Det brukar sägas att amerikansk humor gick in i en djup identitetskris när Donald Trump valdes till president 2016. Vart skulle satiren ta vägen, när den mest tänkbara skruvade versionen av en president hade fått nycklarna till Vita huset? Komikerna, normalitetens viktigaste väktare i oroliga tider, förvandlades till ängsliga moralister som ägnade sin tid åt att myndigt påtala hur farlig Trump var. De hade förstås inte fel. Men retstickans uppgift är ju en annan.
I veckan tycktes också svensk politisk humor gå mot sitt Waterloo, sedan Ulf Kristersson postat den skämmigaste videon i mannaminne inför Emmanuel Macrons statsbesök i Sverige. Jag ska inte slösa er tid på att förklara exakt hur pinsam den var, ni har redan sett den och förmodligen försökt glömma den.
Inget blev bättre av att statsministerns stab hörde av sig till de svenska tidningsredaktionerna samma kväll för att meddela att MACRON minsann hade SVARAT ULF på Instagram. (Nu ligger ju ett visst mått av diplomati inbäddat i presidentrollen. Emmanuel Macron förde till exempel uppmärksammade samtal över ett väldigt långt bord med Vladimir Putin strax innan Ryssland attackerade Ukraina 2022. Att låtsas som att allt är normalt tillhör statschefens kärnuppdrag i kontakten med utlandet, också när saker är väldigt onormala.)
I Frankrike pågår denna vecka ett bondeuppror samtidigt som nyinstallerade premiärminister Gabriel Attal levererat en sorts avsiktsförklaring för mandatet. Kort sagt har man annat att bry sig om än ett statsbesök i Sverige. Trots det konstaterade den konservativa dagstidningen Le Figaro att Macron fick ”ett udda välkomnande” av den svenska statsministern på sociala medier.
Jag har viss förståelse för att man kan drabbas av hybris när man så att säga chefar över ett helt land. Men har du som politiker en vag aning om att du kanske inte tillhör de roligas utvaldas skara så gör du inte det. Faktum är att även om du är relativt säker på att du är rolig, så är du förmodligen inte det.
Ulf Kristersson är förstås inte ensam inom svensk politik om att få för sig att han utrustats med humorns gåva. 2017 la Magdalena Andersson upp en bild tillsammans med två kvinnliga ministerkollegor inför ett kanadensiskt statsbesök – Sverige kanske bara ska sluta ta emot statsbesök?! – där samtliga bar hatt. Frågan, riktad till Jan Björklund, var vad han tyckte om hattvånget. Det var tänkt som ett svar på Liberalernas kritik av dåvarande handelsminister Anne Linde för att bära huvudduk vid ett besök i Iran. Det blev pannkaka så klart. Magdalena Andersson fick be om ursäkt och ta bort bilden, efter att iranska kvinnorättskämpar rasat mot tilltaget.
För att förtydliga: humor behöver inte vara fel för att människorättsorganisationer rasar. Tvärtom. Humor är däremot nästan alltid fel om avsändaren är en makthavare som får människorättsorganisationer att rasa.
Finns det då inga undantag från denna regel?
Kul att ni frågar! Det finns förstås högt uppsatta politiker som begåvats med viss komisk tajming. Carl Bildt har sina stunder, ovan nämnde Jan Björklund likaså. Nooshi Dadgostar var rätt rolig på Twitter innan hon blev partiledare. Att jag däremot inte kommer på en enda miljöpartist eller sverigedemokrat är inte mitt kors att bära.
Men ska de senaste dagarnas skamfrossa föra något gott med sig föreslår jag en kollektiv försiktighetsåtgärd som vi skulle må bäst av att våra folkvalda accepterar. En blocköverskridande överenskommelse som kommer gagna alla. Det är dags att ni gör svensk politik lite tråkigare igen. Skoja inte!
Så. Nu lämnar vi det här bakom oss och pratar aldrig mer om det igen.