Hallå, ni behöver äldre medarbetare som minns Melanie
Sångerskan Melanie är död vid 76 års ålder.
Vi fans minns henne med värme.
Men i svensk press råder kulturskymning.
Jag är ganska säker på att precis alla som läser detta, och som minns Melanie, omedelbart tänker på hennes hit ”Nickel song”, som låg på Tio i topp i Sverige sommaren 1971.
Den måste nämnas i en minnesartikel om henne, säger en musikauktoritet i min närhet. Den finns dessutom inspelad i flera svenska versioner.
I arkiven framgår att hon hade en till Tio i topp-låt samma år, med ”Stop! I don´t wanna hear it anymore”. De två låtarna vore då de självklara att i första hand lyfta fram i minnesord i en svensk tidning.
För att inte tala om hennes kontroversiella koppling till den tidens stora svenska proggband, Hoola Bandoola. Deras låt ”Fred (till Melanie)” var den mest uppmärksammade på deras debut-LP ”Garanterat individuell”.
Enligt Mikael Wiehe själv är låten ett svar på Melanies ”Peace will come (according to plan)” från 1970.
Ännu en Sverigekoppling är att Melanie uppenbart inspirerade den ikoniska svenska sångerskan och låtskrivaren Turid Lundqvist, 74.
Inget av detta nämns i det besynnerliga TT-telegram som tillkännagav att Melanie hade dött. Man hade bara skrivit av nyheten från amerikanska tidskriften Rolling Stone.
Men Dagens Nyheter, då, där en skribent tre dagar senare påstår att hon ”minns” Melanie? Inget av ovanstående är med. Inte heller flera av de låtar som Melaniefans jag frågar nämner, som ”Look what they´ve done to my song, Ma”, som också var stor i Sverige.
Varför blir det på detta viset?
Någon dag innan Melanie dog var det någon som sa till mig att tidningarna och mediebolagen borde ha kvar äldre medarbetare, för att de vet saker som yngre inte kan.
Någon som följt Melanie sen 70-talet och vet att hon under några år var särskilt populär i Sverige på ett sätt som inte återspeglas av det som finns att läsa om henne på den engelska Wikipedia-sidan, hade skrivit helt andra minnesord.
Nu när folk är allt fräschare allt högre upp i åldrarna, finns det inget som hindrar att ha medarbetare 65-100 år gamla som kan bidra med viktig kunskap om tider som har flytt.
Det är ju i själva verket rena guldgruvan.
En annan aspekt är kunskap och respekt när det gäller sådant som kvinnor har presterat.
Det finns gott om nördiga unga män som inte skulle missa en detalj angående manliga artister i Melanies ålder. Men när både män och kvinnor nonchalerar det kvinnor genom tiderna har gjort, blir tillvaron väldigt torftig.
Man kan ju lyssna på både Mikael Wiehe och Melanie, och fundera över vem som egentligen har stått sig bäst.
Wiehe sjunger: ”Är det verkligen fred vi vill ha/till varje tänkbart pris/Är vi alldeles säkra på det/att det värsta av allt är krig”.
Eh, ja?
Både Imperiet och Laleh har gjort covers på den låten. Melanies ”Peace will come (according to plan)” är däremot bortglömd, i alla fall i svensk press. Men den tål verkligen att lyssnas på. Jag undrar om Wiehe verkligen hade gjort det, innan han skrev sin text.
Melanie Safka föddes 3 februari 1947 i New York. Hennes far härstammade från Ukraina och modern från Italien. Hon började uppträda med sin gitarr på folkmusikklubbar i Greenwich Village på 1960-talet.
På Youtube finns en underbar version från 2015 av ”Peace will come (according to plan)”, låten som Wiehe invände emot, där Miley Cyrus (född 1992) sjunger den tillsammans med Melanie.
På Spotify är den i särklass mest lyssnade Melanie-låten ”Brand new key”, med refrängen ”I´ve got a brand-new pair of roller skates” som många av er känner igen. Den har 37 miljoner lyssningar.