Sprängningarna i Sverige mot nytt rekord

I juni sprängdes Melissas port. ”Jag var väldigt rädd”, säger hon.

Minnena, de plågsamma, återvänder till Melissa.

Sprängningarna i Sverige går mot ett nytt och dystert rekord i år och rubrikerna skriker om nya dåd i Hässelby och Linköping i natt.

En 29-årig kvinna i en fram tills nyligen fridsam del av Stockholm är en av dem som in i märgen och i porerna vet vad det innebär, som har förstått vad denna brottslighet får för konsekvenser för människor, en konkret förståelse som kriminologerna och statistiken och debatterna i tv inte förmår gestalta.

En blixt skar genom vardagsrummet och huset skakade som i en jordbävning.

Klockan var strax efter två den där natten i början på sommaren i Gröndal och Melissa var ännu vaken.

Hon trodde först att en olycka skett i ett bygge i närheten, men när hon tittade ut såg hon röken som steg och glassplittret på marken.

– Jag ringde polisen. Sedan tog jag fram en kniv. Om någon skulle bryta sin in ville jag kunna försvara mig. Jag var väldigt rädd. Det var hemskt.

Nu, fyra månader senare, har hyresvärden satt in en ny dörr i porten och de trasiga glasrutorna är utbytta och den förmodade måltavlan för attentatet har flyttat.

Från Essingeleden hörs fordonen brusa, en tant går långsamt nerför gatan med sin rullator, en yngre man kånkar på en tvättkorg, en katt med misstänksam blick och högdragen gång spatserar förbi.

Det är en vanlig vardagsförmiddag i början på september i ett av de bostadsområden med smala trevåningshus i längor som Stockholm började bygga på 1930-talet, då innerstaden blivit för smutsig och trång och mörk.

Sprängningen i Gröndal är bara en i mängden, fram tills den 31 augusti i år har 124 skett.

En förfärlig siffra, av allt att döma kommer 2019 års rekord, 133, att slås.

I attentaten i Hässelby och Linköping fördes skadade till sjukhus, än har ingen dödats, men det är nog dessvärre bara en fråga om tid innan den första människan har förlorat sitt liv i någon av alla dessa sprängningar.

Regeringen meddelar att ett extrainsatt krismöte om sprängningarna hålls i morgon med myndigheter och kommuner.

Och undra på det - inte i något annat rikt land i västvärden är situationen ens i närheten av den som råder i Sverige just nu.

Vi får gå till regioner plågade av väpnade konflikter för att hitta mörkare statistik över sprängdåd.

Visst, 1980-talets Nordirland kan visa upp liknande siffror, men där rådde ett inbördeskrigsliknande tillstånd.

Gängen skjuter för att döda. Men de spränger för att skrämma och varna. Och få av dem åker fast, inte minst beroende på att en stor del av bevisaningen sprängs bort.

Melissa är född och uppvuxen i Gröndal, här vill hon bo kvar, hennes tvåa kostar drygt 6 000 i månaden, det är överkomligt.

Men drömmen om att få arbeta som skogskonsulent eller kommunekolog kan innebära en flytt till en annan del av landet.

Hon är på väg ut med sin hund, Elsa, en rasblandning från Gran Canaria, när vi träffar henne.

– Tyvärr har inte polisen berättat någonting om hur utredningen går för oss. Det har skapat spekulationer. Vi grannar har pratat en hel del om det här.

Det var den 1 juni som sprängladdningen trasade sönder natten och tryggheten och Melissa sprang och hämtade en kniv.

– En bombtekniker kom och knackade på och frågade hur jag mådde. Men jag fick inte lämna lägenheten förrän på morgonen.

Numera är hon vaksam på främlingar som rör sig i området och tittar ut genom fönstret ner mot porten innan hon går ut.

–Jag har blivit så mycket försiktigare.

Melissa, 29, med sin hund Elsa.