”Döden kan inte vara det enda som spelar roll”
I september sköts elva personer till döds i Sverige och en tolfte dog i en sprängning.
Tolv människor som inte fick leva mer, som försvann under månaden där sommaren går mot höst.
Varje död är hur många sörjande, i hur många år? Hundra år? Mer?
Våldet förändrar oss också på sätt vi ännu inte vet, både som personer och som samhälle.
Jag läser om våldet i Berlin, jag är här för att skriva. Förra veckan hälsade min kille på mig.
Det var månadens sista vecka och jag läser att DN kallar den för ”svart september”, för att så många dött.
En kväll såg jag och min kille den femte säsongen av realityserien ”Love is Blind” och vi pratade om en ny slags fuckboy, som gett sig till känna i kulturen.
”Det kanske du kan skriva din kolumn om,” föreslog han när vi låg på sängen.
Men nej, det är för löjligt. Det är för löjligt bredvid alla döda.
Netflix och datorn och ligga på sängen spelar ingen roll.
Inte bredvid vapen och blod och ligga på marken.
En annan kväll åt vi thai och trots att vi var på restaurang tittade jag på Ulf Kristerssons tal till nationen på telefonen.
”Vad säger han?” frågade min kille. Att han vill sätta in Försvarsmakten, svarade jag.
Det var fuktigt och varmt i Kreuzberg och bredvid uteserveringen låg en lekplats där barnen lekte utan sina föräldrar.
Ja vad fan, det är kanske lika bra, sa min kille och jag opponerade mig.
Vad fan, säg inte så. Ge inte upp inför det där.
”Men människor dör. Vad tycker du man ska göra då?” frågade han mig.
”Jag vet inte”, svarade jag.
”Men vad tycker du Försvarsmakten ska göra då?”, frågade jag.
”Jag vet inte”, svarade han.
När vi promenerade hem i mörkret berättade jag om en bok jag nyss läst.
Han föreslog att jag kanske kunde skriva kolumnen om mina invändningar mot boken.
Kanske. Nej. Är inte det för oviktigt? För trivialt?
Dagen efter väntade vi på att ett trafikljus skulle växla om när jag fick en notis i telefonen om att barnmorskor i Sverige larmar om att kvinnor utnyttjas sexuellt, som uppgörelse och betalning mellan olika gängmedlemmar. En flickväns-handel.
Jag visade min kille skärmen och han sa: ”En new low varje dag.”
Ja, en new low varje dag och allt utom en lösning känns löjligt.
Den här kolumnen känns löjlig. TV känns löjligt.
Till och med litteraturen, som jag älskar så, känns kanske inte löjlig, men trivial.
Men vad är inte trivialt bredvid ett besinningslöst våld, som drabbar så många människor och som begås av så många människor och många av de här människorna är så unga, varför skyddar ingen dem? Ja, vad ska man göra.
Ibland när det inte finns någon enkel lösning kan man börja tvivla på någon lösning alls.
Jag vet att det är farligt att tänka så men jag känner hur tanken spökar i mig.
Jag vet också hur farligt det är tycka allt levande är löjligt.
Döden kan inte vara det enda som spelar roll. När bara döden spelar roll är det som om ingenting spelar roll och när ingenting spelar roll kan vad som helst hända.
Jag skriver det här för att påminna mig själv om att vara vaksam på min uppgivenhet.
Det uppgivenheten öppnar upp för är att ge efter för politiker, förslag, idéer som inte förtjänar vårt förtroende. Uppgivenheten är som den enkla lösningen, en lögn.