Skjutningarna är en epidemi som kräver vårdinsatser
Tänk om vi skulle betrakta skjutningarna som sjukdomar och smitta i stället? En epidemi som sprider sig efter liknande mönster som till exempel HIV?
Forskning efter de linjerna har pågått länge i USA, skjutningarnas och gängbrottslighetens centrum på jorden.
Pionjären heter Gary Slutkin, en läkare som arbetade i somaliska flyktingläger för att begränsa spridningen av kolera och tuberkulos.
När han reste hem till Chicago i slutet av 1990-talet plågades staden av en våg av skjutvapenvåld. Slutkin samlade in data och såg att morden följde samma mönster som utbrott av smittor i Afrika.
Bärare av tuberkulos, TBC, sprider smittan till andra som sprider den vidare.
Influensa skapar mer influensa.
Skjutvapenvåldet är en social smitta. Till skillnad från HIV som sprids via blodet eller TBC och covid som sprids via luftvägarna, sitter mordsmittan i hjärnan.
För att förhindra spridning kan man använda samma metoder som under AIDS-epidemins utbrott på 1980-talet, enligt sociologen Andrew Papachristos vid Yale University. Spårning från individ till individ, kartläggning av vidare sociala strukturer.
En studie i Chicago, som då var USA:s mordhuvudstad, bedömde att 63 procent av skjutvapenvåldet orsakades av social smitta. Förövare och offer tillhörde samma nätverk.
Vi vet att människor som lever i utsatta områden – getton – löper större risk att utsättas för brott och själva bli brottslingar. Fattigdom, låg utbildning, trasiga hem, trauman från krig – det är några av de självklara riskfaktorerna.
Genom smittspårning i nätverken kan man bli specifikare och se exakt på vilka platser i n o m det utsatta området polis och sociala myndigheter bör sätta in förebyggande åtgärder.
Att vara del av ett nätverk där det finns ett mordoffer ökar risken att själv bli ett mordoffer med 900 procent, enligt amerikansk forskning. Ett socialt nätverk är vitt och brett: offer och förövare behövde inte känna varandra.
Dessa rön läser jag på sajter som BBC, Newsweek, Chicago Magazine och New York Times. I Sverige är diskussionen om skjutvapenvåldet som smitta frånvarande och främmande. Jag vet att jag kommer att överösas med skäll- och skrikbrev bara genom att föra fram tanken.
Det enda politikerna här talar om är längre straff, mer övervakning, gripanden, visiteringar, avlyssning, inkallad militär, fler poliser, indragna medborgarskap.
Den rättfärdiga indignationen är en skön känsla, även för politiker. Nu kavlar vi upp ärmarna och kallar in militären! Nu jävlar ska slöddret få se!
För mig har tecknen på epidemi varit uppenbara.
Odenplan i centrala Stockholm: En polisbil med sirenerna på närmar sig i hög fart. En tjej i tonåren dröjer på övergångstället som om hon tänker hindra polisen från att komma fram. Polisen – fienden: det är skrivet i hennes ansikte.
En kvinna, modern antar jag, drar bort flickan.
Årby i centrala Eskilstuna: En 18-åring slöar på gården mellan hyreshusen, sommardagen är het.
Jag ska flytta från Sverige, säger han. Man tjänar inget här. Skatten knullar mig. Man tjänar 24 lax och så ska man betala skatt.
Två exempel på gangstermentalitet som blivit norm i stora grupper. Barn och ungdomar smittas: av girighet och förstörelselusta, blodtörst och törst efter droger som håller skräcken borta.
Johann Wolfgang von Goethes roman ”Den unge Werthers lidanden” publicerades 1774. Den påstås ha orsakat en epidemi av självmord bland unga i Europas välmående, bildade klasser, de som läste böcker.
Våldsvågen i Sverige är även ett utdraget, kollektivt självmord. På TV-nyheterna får vi ibland se en snutt med en ung man som skjuter med automatkarbin mot en lägenhetsdörr. Han är ingen Rambo, den unge våldsmannens kroppsspråk skriker skräck.
Epidemier slår olika. Välnärda personer som ägnar sig åt sportiga fritidsintressen klarar sig bättre än dåligt närda och överviktiga. De fattiga och lågutbildade utanför majoritetssamhället är mottagligare för våldssmittan än de som lever stabilt och gott.
Man hejdar smitta med förändrade normer och goda exempel, inte predikningar och straff.
I Malmö startade man 2018 kampanjen Sluta skjut som bygger på de metoder som Gary Slutkin utvecklade i Chicago. Samtal med personer i riskzonen, hjälp och stöd till dem som vill lämna den kriminella miljön.
Skjutningarna minskade i genomsnitt med 50 procent, enligt en utvärdering av Malmö universitet. Liknande siffror finns från USA.
Ingen påstår att socialarbetare är enda lösningen. Ju större gängen blir och ju längre de verkar desto svårare är det att bryta smittkedjorna och isolera bärarna. Ingen påstår att polisen ska sluta jaga brottslingarna.
Men varför talar vi bara om straff och hårdare tag och inte om skjutningarna som ett folkhälsoproblem?
När vi behöver fantasi och mod försöker våra politiker piska floden till lydnad.
Slut med daltet! ropar de. Kraftfulla åtgärder!
De piskar och piskar, och floden fortsätter störta fram.