2008: TBC, matbrist och Schulman får på käften
Om nio dagar träffar ett nytt år er i skallen. 2008. Var beredda. Det blir tufft.
Det är året då en tsunami av usla affärer, bankkrascher, taskiga kvartalsrapporter och eländiga bostadsfinansieringar sköljer över västvärlden, inklusive Sverige. Minskad tillväxt, ökad inflation. Ger huvudvärk. Men ruinerar oss inte.
Det är också året då Amerika väljer en ny president. Han heter inte George Bush. Han heter Barack Obama. Det är rätt val – för landet och för omvärlden.
Victoria och Daniel gifter sig. Kanske.
”Aha”, säger ni nu. ”Det är Heimersons vanliga visa vid den här tiden på året – att göra förutsägelser om året som kommer. Vem bryr sig? Det mesta han spår är fel.”
I helvete heller. Jag skrev motsvarande vecka i fjol: ”Det blir en blöt sommar. Det regnar också.” Jag hade rätt. Jag sa också: ”Filippa får fler rubriker än Fredrik”, och jag var på pricken, när jag skrev: ”Skatterna sänks. Alla klagar.”
Fel däremot hade jag, när sa, att ”Fidel Castro dör i mars”. Castro dör inte förrän i mars 2008.
Nu på det igen. Fotbolls-EM. Sverige tar guld. OS i Peking. Carolina Klüft tar guld.
Oljan blir inte dyrare.
Det blir brist på mat. Priserna stiger markant. Skälen: en växande medelklass i tredje världen, främst Kina och Indien, vill äta som västerlänningar: mera yoghurt och müsli, fler kotletter.
Konkurrensen om mat ökar. I klimathotspanik förvandlas samtidigt mat till bränsle, majs blir etanol. Subventioner och regleringar fortsätter att hålla jordbruket utanför marknadsekonomin.
Tour de France ställs in. Det saknas dopningsmedel så att det räcker till alla cyklisterna.
Het kamp i Bryssel. Vem blir EU:s utrikesminister? Kandidater är Carl Bildt, tyskarnas gamle utrikesminister Joschka Fischer och en polsk expremiärmininister vars namn jag inte klarar av att stava. Bildt vinner inte.
Alex Schulman får på käften efter att för andra gången på ett år ha skojat om svenska dialekter. Sätts i intensivkurs i skånska
Politiker tjänar pengar som vore de fotbollsspelare och rockstjärnor. Blair
gör 12 miljoner kronor i månaden på att festtala vid näringslivsmiddagar. Gore kasserar 90 miljoner på ett år med skrämseltal om vädret. Göran Persson höjer sitt prathonorar från 200 000 till 300 000 per gång. Vem sa: ”Snacka lönar sig inte.”
Efter ”Arn” som megasuccé på bio kommer ”Arn, the musical”. Guillou övertalar vännen Leif GW att skriva musiken.
George Bush erhåller Nobels fredpris sedan han lagt grunden till ett självständigt Palestina.
Regeringscheferna i Europas största länder har bekymmer. Merkel ser sin tyska koalition spricka. Gordon Brown slår bottenrekord i tilltro. Sarkozy avslöjas som mycket fjäder, lite kött. Italiens Prodi ser sin regering falla.
Oljeländerna är rikare än någonsin. Under tyngden av pengar sjunker Dubai till Persiska vikens botten.
Feministernas debatt om lyxväskor får uppföljare. Kultursidorna besvarar frågan: Är det moraliskt rätt att bära nylonstrumpor med söm?
Kampen mot aids på väg att vinnas. TBC blir tredje världens stora hälsoproblem.
Skottland utropar självständighet. Single malt blir nationaldryck.
Krig i Kosovo undviks genom att det mordiska Serbien sätts i gräddfil till EU. Samtidigt blockeras det hyggliga, duktiga Turkiet.
Systembolaget öppnar butik i Puttgarden för att konkurrera med Bordershop
Silvia gör ännu en ansiktslyftning och naveln hamnar direkt under näsan. Ordet skrynklig får ett ansikte.
Skulle mot förmodan någon av ovanstående förutsägelser ej infrias publiceras nästa år korrigering på denna plats.
Jag hade i min förra kolumn åsikter om klimatkonferensen på Bali. Gudskelov är jag bättre på att skriva än att räkna. Det blev illa, när jag exemplifierade 15 000 delegaters koldioxidutsläpp under sin – onödiga – flygresa med påståendet, att det är mer än Sveriges årliga utsläpp. Så är det inte. Jag hade missat att skilja på tusen och miljoner. Förlåt – och tack Bo Jerkeman och Lars Karlsson som påpekade min tabbe.