Det händer nåt när man känner doften av människa
Tung grej det där, att inte längre vara välkommen på jobbet.
Det är inte säkert att Pim van Dorpel kan komma tillbaka till sitt arbete, säger Hotell- och restaurangs ordförande Malin Ackholt. Efter helgens avslöjanden är hon inte säker på att han har förtroende nog att fortsätta vara förbundets andreman.
Pim van Dorpel var 14 år när han började lyssna på Ultima Thule och drogs in Vit makt-miljön. Han hade knappt hår på pungen. Sedan hände nåt. Han blev kristen, fann fackföreningsrörelsen och blev förtroendevald. Under tiden lyckades han också bli nykter alkoholist.
Det klart att van Dorpel borde ha sagt nåt när LO:s valberedning frågade om han hade nån smuts i byken, men nu ligger de gamla paltorna framme till allmän beskådan. Att i det läget ta ifrån honom passerkortet till det jobb han redan har och sköter exemplariskt, är omänskligt. Och dumt – vilken fackföreningsmedlem kan känna förtroende för en ledning som består av folk som inte har några skavanker?
Sen den här sorgliga historien nystades upp finns det en fråga som fortfarande söker ett svar: Vem är man rädd för? Är det högerextremisterna eller vänstern? Det kanske är båda.
I veckan plockade Uppsala stadsteatern ner dramatiseringen av Stig Dagermans essä Tysk höst. En av rollerna spelades nämligen av Richard Turpin, som häromdan visade att han hyser en udda åsikt: han önskar Rysslands seger över Ukraina. Man skulle kunna förstå teaterns oro om Turpin plötsligt hade flippat ut på scen och hållit en appell till stöd för Putin, men denna hans åsikt har han framfört som privatperson i ett slutet rum.
Kommer Turpin nånsin mer att ha ett jobb att gå till? Och vem är man rädd för i det här fallet? Till och med liberala Dagens Nyheters ledarsida försvarar Turpins rätt till en bedrövlig uppfattning.
Runtom demonstrerar studenter med kravet att deras lärosäten ska bojkotta israeliska universitet. Att bojkott är nåt mycket omfattande och ogenomtänkt framgår av ett pratminus som Studio etts reporter fick när hon gick runt på KTH i fredags förra veckan.
Reportern undrar om en bojkott innebär att en universitetsanställd israel får komma hit och föreläsa? Frågan föranleddes av att en forskare inom humaniora nyligen ställde in sitt besök på Södertörns högskola efter att ha blivit utsatt för en mobb.
Studenten svarar:
– Får och får …
Helst inte, med andra ord.
Vad mig anbelangar bör man testa alla metoder som kan leda fram till ett fritt Palestina, men jag drar gränsen vid bojkott av enskilda personer.
I helgen ordnas Rinkeby Bokfestival för andra året. Idén är att runt det svenska språket bjuda in folk som inte alltid gillar varandra. Bra idé, kan man tycka att alla borde tycka, men när det gick upp för några av deltagarna att Ulf Kristersson är inbjuden, ställde de in sin medverkan.
Ulf Kristersson är Sveriges statsminister, framröstad i ett demokratiskt val. Det finns mycket han kan fylla sina arbetsdagar med – och han valde det här.
Om man vågar ställa sig nära nån som har burit på en hemlighet, som tycker annorlunda än en själv, som är hemmavarande på en läskig adress så händer det nåt. Man känner doften av människa. Den doften sätter sig i kläderna på en, och blir en smärtsam och trösterik påminnelse om att man själv faktiskt inte är mer än just det.