Kristersson glömde sitt ämbete när SD gick över gränsen
Det har varit två veckor av stigande ontologisk stress, känslan att inte veta vad som är verkligt, sedan Kalla faktas avslöjande av Sverigedemokraternas trollfabriker.
Från att ha dundrat ut och krävt att SD ska stänga ner de anonyma kontona (Johan Pehrson) och att inte veta om partiet ”går att lita på” (Ulf Kristersson) retirerade regeringen omgående tillbaka in i lustiga huset och fortsatte dansa efter den högerextrema pipan. Det hade visst spridits vit makt-propaganda från SD-kommunikationsavdelningen också, men de två nätkrigarna i Kalla faktas program skulle skickas på en kurs i Tidöavtalets respektklausul, något Ebba Busch applåderade som ”tydliga åtgärder från Sverigedemokraternas sida”.
Detta trots att SD vägrat be om ursäkt, vägrat sparkat kommunikationschefen som ansvarat för smutskastningen av kollegorna och vägrat stänga sin trollfabrik. Från att ha smusslat med sina anonyma trollkonton i år blev kontentan av Kalla faktas avslöjande att de kan fortsätta med det hela inför öppen ridå.
Och så blev det Jimmie Åkesson, vars parti alltså avslöjats med rent demokratifientliga metoder, som gick segrande ur bataljen.
I intervju efter intervju i veckan har SD-ledaren fått upprepa sin litania om att det i själva verket är TV4:s granskning som är en ”inhemsk påverkansoperation”, tills det till slut låter som en normal sak att säga. Och det är det kanske. Om man har Kreml som arbetsgivare.
När de två SD-anställda nätkrigarna blev klara med sin kurs, som tog en hel arbetsdag att genomföra, firades de med utspring och Pommac på partiets kommunikationsavdelning.
Det var en trollning om man någonsin sett en. SD håller just nu på att förvandla svensk politik till ett enda stort meme, där ingenting är på allvar längre. Och kanske är det bättre än den här obegripliga teater som övriga verkar spela.
Nästa potemkinkuliss att falla var Liberalernas, när olyckan Johan Pehrson under gårdagens partiledardebatt viskade ”lite mer tjafs” i Jimmie Åkessons öra och blottlade Liberalernas roll i denna politiska cirkus.
Ulf Kristersson vet förstås vilka grundläggande principer han valt att rucka på de senaste dagarna. Vad överseendet med Sverigedemokraternas politiska huliganism innebär för förtroendet för journalistik, för det offentliga samtalet och för det demokratiska systemet som helhet.
Men statsministern har en slogan han upprepar med några variationer när hans samarbetsparti beslås med skandaler. Igår lät det så här:
– Jag kan inte rikta krav mot andra partier. Jag tar inte något ansvar för vad SD:s kommunikationsavdelning sysslar med.
Som satsbyggnad betraktad bär uttalandet på viss betydelse, men satt i sitt sammanhang är orden total nonsens: Själva grunden i politiska allianser och koalitioner är att man både kompromissar och villkorar samarbetet med andra partier.
Ulf Kristersson är säkert en habil yrkesman, men han besitter ändå inte krafterna att förhandla bort politikens själva grundessens; att förhandla innebär att ställa krav och att samarbeta innebär att legitimera.
Men när SD överträdde gränsen – viral politisk smutskastning av bland annat statsministern själv – hade Ulf Kristersson också glömt att han, åtminstone på pappret, har Sveriges tyngsta ämbete.
Det han menar är förstås att han inte vågar ställa skarpa krav på att Sverigedemokraterna stänger sina anonyma konton, eftersom han är rädd att inte bli bönhörd och därmed utlösa regeringskris.
Den mer realpolitiska frågan Ulf Kristersson måste ställa sig är ändå denna: Har han inte precis förlorat regeringsmakten alldeles oavsett?