En man som heter Ove är pensionär

I Sverige är alla regler förhandlingsbara. SJ:s tysta avdelning på tågen är ett paradexempel, skriver Britta Svensson.

Det finns regler.

Men i Sverige tycker många att man inte behöver använda dem.

Inte konstigt att det blir stökigt.

Författaren Fredrik Backmans man som heter Ove anser att det finns två sorters människor: de som kör in i ett bostadsområde när det står en skylt om att biltrafik är förbjuden, och de som inte gör det.

Precis så är det.

Det finns två sorters fotbollspublik: de som inte tar in masker, pyroteknik och projektiler på arenan därför att det är förbjudet, och de som gör det. När en del maskerar sig och tänder eld på saker får det aldrig några konsekvenser.

I ”En man som heter Ove” är huvudpersonen 59 år, men för mig är det självklart att han är pensionär. Och vi är oändligt trötta på folk som inte följer reglerna.

 

I vår bostadsrättsförening finns ett återvinningsrum, där man kan slänga papp, plast och flaskor.

Man får inte ställa farligt avfall där. Det finns skyltar, det informeras flera gånger per år, det påpekas hela tiden.

Ändå ställer någon sina gamla färgburkar där. Det plussas på med andra förbjudna burkar och flaskor. Till slut måste någon ansvarig gå med dem till Farligt avfalls-bilen som kommer till närområdet flera gånger per år.

Sen är det tomt på ytan i någon dag där det farliga avfallet brukar stå. Så dyker nya färgburkar upp. De blir fler och fler, tills, ja, ni vet. 

Det fungerar att bryta mot reglerna. Någon annan bär ju till slut bort skiten.

En besökare klagade på stökiga ungdomar som bröt mot Gröna Lunds ”Ordnings- och trivselregler”. Men när han försökte få hjälp mot dem som gick före i kön och trakasserade barn blev han själv ifrågasatt.

Självklart! I Sverige blir ansvariga livrädda när någon bryter mot reglerna. Det spelar ingen roll om de har hand om en fotbollsarena med 30 000 i publiken eller en karusellkö.

Om en ansvarig, eller en vanlig människa som heter Ove, påpekar vad som gäller kan ju situationen vändas mot en själv. Är du rasist, eller? Vill du förstöra fotbollskulturen? Får vi inte ha roligt? Varför lägger du dig i? Moraltant!

 

I Sverige är alla regler förhandlingsbara. Många tycker att just de inte behöver följa dem. Och de som ska se till att reglerna efterlevs är konflikträdda, flyr när det blir obehagligt, skyller ifrån sig, eller ”löser” problem genom att skyffla över dem på andra.

SJ:s tysta avdelning på tågen är ett paradexempel. Det var i stort sett aldrig tyst i dem. Tågpersonalen sa sällan till. Till slut orkade jag inte längre, utan skaffade ljudisolerande hörlurar. Strax därefter löste SJ problemet genom att byta namnet på ”tyst” avdelning till ”lugn”.

Regeln om tyst avdelning var alltså förhandlingsbar. Likadant är det med förbudet att ha hund på badstranden. ”Men han är ju så snäll!”. När jag mejlar kommunen om hundproblemet får jag inget svar.

En person försöker få folk att hålla till vänster på ett populärt gångstråk längs Årstaviken i Stockholm. När han påpekar att någon går fel får han frågan ”vad det spelar för roll vad som står i trafikförordningen?”.

 


  • Facit efter upplopp, brand, kastad brinnande pyroteknik, vettskrämda barn och skadade poliser på Tele2 Arena: ingen gripen. Men ”kommunikation” och ”dialog" ska startas, och det har tillsatts en ”haverikommission”.
  • I USA håller man hårt på regler. På Disney World i Florida gäller det att ha koll på 150 rader ”Rules, policies & regulations”. Det är bland annat förbjudet att svära, uppföra sig stötande och gå före i köer.
  • I Trafikförordningens 7:e kapitel finns Bestämmelser för gående på väg: ”Gående som använder vägrenen, körbanan eller en gemensam gång- och cykelbana ska om möjligt gå längst till vänster i färdriktningen”.

Följ ämnen i artikeln