Konsten att hålla på rätt häst i ett presidentval
Jag ska här följa en god maning: Eat your own shit! Dags alltså, gamle Heimerson, att fejsa vad du skrev på den här platsen för åtta år sedan.
En av de första dagarna i november år 2000 handlade det om presidentvalet i Amerika. Som alla andra var jag uppslukad av den vassaste politiska tävlingen i världen – och den mest demokratiska. Bush vs Gore.
Valet, sa jag, ”står mellan två hyggliga, kompetenta, välutbildade personer, vilka på den politiska skalan båda är placerade i mitten.” Jag gjorde observationen, att det är ”det jämnaste presidentvalet sedan 1960, då Kennedy slog Nixon”. Rätt det mesta. Valet avgjordes med 537 rösters marginal i Florida.
Sedan föreställde jag mig att jag vore amerikan och valde mellan de två. Jag valde – korrekt tycker jag – bort Gore. Denne hade för lätt för att ljuga och har senare visat sig vara en uppblåst mallgroda.
Av en hygglig tanke kom jag att landa på Bush. När denne bildar sin regering, skrev jag, kommer den ge:
”en bild av Amerika som det verkligen är – att de senaste fyrtio åren det till största delen löst sina rasmotsättningar. Smältdegeln och strävan att bli framgångsrik medelklass fungerar även för de svarta. Bush gör nämligen afroamerikanen Colin Powell till sin utrikesminister. Till den viktigaste posten i Vita huset, nationell säkerhetsrådgivare – en gång Brezinskys jobb och Kissingers jobb - väljer han Condoleezza Rice, en kvinnlig akademisk sovjetolog. Och afroamerikan.
Det skulle se så grant ut! Det skulle vara mitt Amerika.”
Minsann, så blev det!
Det räddar inte Bush. Nine-eleven, krigen i Irak och Afghanistan, Guantanamo (”Krig är tyrannernas sport”, sa Jefferson, den störste presidenten av alla) plus klimatfråga och finanskris hänger som albatrosser kring hans hals. Det är grymt att säga det, men han går till historien som den sämste presidenten av alla.
Lärde jag mig läxan? Vad skrev jag fyra år senare? Det var val igen, nu mellan Bush och Kerry. Efter det demokratiska partiets konvent och strax före republikanernas citerade jag Churchill: ”Vi kan alltid lita på att Amerika gör det rätta – så snart alla alternativ är uttömda.”
”För Amerikaälskare mer än för andra”, skrev jag, ”blev tortyrbilderna från Abu Ghraib vidriga. Amerika visade en sida av sig som inte var Det Riktiga Amerika. I den muslimska världen och i Europa finns numera bara hat mot och förakt för Amerika. Atlanten är bredare än någonsin. Samtidigt är Amerika politiskt mer polariserat än förr. Skyttegravarna är djupare.”
”Vi måste bry oss. Jag är inte svag för Kerry. Han är en opportunist. För Amerikas skull – för att stryka ett streck över det som varit – röstar jag ändå på Kerry. Bush är förbrukad, Amerika i omvärldens ögon kört i botten. Amerika behöver en tabula rasa, en nystart, relationerna över Atlanten normaliseras och en ny kvast tas fram till hanteringen av Mellanöstern.”
Helmiss. Med rivaler som Gore och Kerry kunde Bush vinna.
Nu är Bush-eran slut. Dags för en ny spådom. McCain är chanslös. Den intelligente, elegante afroamerikanen Obama inte bara vinner. Han vinner stort.
Även om han i Vita huset skulle vara bara en hälften så god organisatör som under den 22 månader mardrömslånga valrörelsen och med ”the best and the brightest” i sin stab av rådgivare, blir han en lysande president i en ny era som till en början präglas av allmän ekonomisk nergång i världen och rysk neoaggressivitet.
Amerikas basingredienser – religiositet och kapitalism, patriotism, individualism och optimism, en dynamisk invandrarstat, det första klasslösa samhället, den verkliga arbetarstaten – får en välsignad nystart.
Och när jag sagt detta känner jag mig lugn. Den här gången blir det ingen shit att äta upp.