Tiktok-trenden är bara bantning – för killar
Senaste tiden har jag träffat flera killar som håller på med 75 hard. Vad är 75 hard, frågade jag den första.
Jag sprang på honom på en bar men han skulle inte dricka. För när man gör 75 hard dricker man inte eftersom 75 hard är ett slags bantingsprogram, fast det kallas för mentalt träningsprogram.
Programmet blev viralt 2021 när en poddkille lanserade det i sin podd. 75 hard innebär att man varje dag i 75 dagar ska:
Dricka fyra liter vatten, följa en diet, träna 2x45 minuter, läsa tio sidor facklitteratur och ta en bild på sig själv för att kunna följa utvecklingen.
Jag kan inte sluta roas över att man ska läsa tio sidor i en fackbok. Fackboksregeln känns som täckmantel för att killarna också ska få banta och bli läckra inför sommaren, men på Tiktok har hashtaggen över 1,5 miljarder visningar.
Man vill bara ha ett sammanhang och just när män söker efter sammanhang kan det bli väldigt lustigt.
Jag tänkte på det när jag såg dokumentären ”Rörelsen” på SVT play, i vilken man följer den så kallade frihetsrörelsen som växt fram under covid -19. Rörelsen menar bland annat att pandemin var fake, vaccin är skit och att restriktioner bara är till för att kontrollera.
Filip Sjöström och Max Winter står i rörelsens centrum. Det är två blonda män i prydliga kläder som brinner för sin ganska snäva syn på frihet. Både står i stark konstrast till andra av rörelsens medlemmar, som dansar barfota klädda i harembyxa.
Detta är inte två killar som skulle ge sig på att prova 75 hard. Det är killar som skulle göra typ 7 500 hard. Extremister, helt enkelt.
Den ena av dom, Winter, är en typ som känns igen. Han är medvetet otydlig med sin politiska hemvist men blir i ett kort klipp tydlig när han pratar om att ”eliten”, eller parasiterna som han kallar eliten för, består av ”olika familjer” som styr bankerna och världen. Stora delar av den rörelse som växte fram mot covid -19 präglades av högerextremism och Winters snack är klassisk antisemitisk smörja.
Den andra, Filip Sjöström, är svårare att få kläm på. Han jämför rörelsen med ”Sagan om Ringen” och för inte så länge sedan verkar han levt inuti det samhälle han nu hatar. I slutet av dokumentären verkar han mycket ensam.
Pandemin verkar för Sjöström, och för många av männen i filmen, vara ett kärl som härbärgerar en längtan så stor att den innan pandemin saknade konturer.
Längtan efter att vara viktig och modig.
Framförallt en längtan efter att vara en man.
Vad det innebär för dessa män att vara män är mystiskt.
Ritualerna de tar sig an för att komma i kontakt med manligheten syftar till en lagom stötande idé om vad en ursprungsbefolkning har för traditioner. De spelar på trumma, målar ansiktet svart och dansar. Samtidigt skriker de ut alla möjliga läten.
Hade det inte kunnat räcka, att de ses sådär på landet och rår om varandra? Nej, för att kunna göra det måste killarna också vägra tro på vetenskapen och bilda en rörelse med starka antisemitiska strömningar. Allt som en förevändning för att få prata känslor.
Det är ungefär som att man i 75 hard måste läsa tio sidor facklitteratur för att få banta.
Att som kille bara fullt ut ge efter för sin sårbarhet är inte okej.