Var har sossarna gjort av sin solidaritet?
Högdraget mummel har varit Magdalena ”Jag kan konstatera” Anderssons linje i korankrisen fram tills nu. Efter att Danmark chockat hela Europa genom att göra avkall på sina tidigare principer, vill nu även de svenska Socialdemokraterna utreda om koranbränningar kan klassas som hets mot folkgrupp.
Det kan förefalla vara ett schyst sätt att stoppa något jobbigt. Särskilt om man gör som Danmark, undantar satirteckningar. Skönt, kan konstnärer och publicister tänka, att vi i alla fall ska få fortsätta tycka och trycka fritt.
Det här undantaget bär på ett stort problem: varför ska konstnärer och medier ha demokratiska privilegier? Hur förklarar man att en Muhammedkarikatyr i Jyllands-Posten är ett ädlare slags uttryck än Rasmus Paludans koranpyromani?
Hur avgör man ens vem som är satiriker?
Sånt här spär bara ytterligare på motsättningarna mellan kultureliten och resten. Och är det inte så att det danska lagförslaget, som snart kan bli det svenska, vädjar till kultur- och mediasektorns självcensur? Ni får rita, skriva och publicera vad ni vill – men ni bör tänka er för.
”Att bränna en koran är inte ett yttrande”, är ett av alla argument som ligger i linje med denna elitism. För att en protest ska vara legitim måste den med andra ord ha en intellektuell verkshöjd. Vem avgör var den ribban ska ligga?
Var har sossarna gjort av sin solidaritet, om de menar att en kvinna som flytt undan religiöst förtryck inte ska få bränna Koranen eftersom bokbränningar ”aldrig för något gott med sig”? Har en kvinna som utsatts för könsstympning rätt att hata en religion?
Jag vägrar tro att Socialdemokraterna är så naiva så de inbillar sig att Organisation of Islamic Cooperation, OIC, som länge arbetat för att vi ska ändra vår lagstiftning, skulle nöja sig med att vi ”bara” förbjuder koranbränning eller ändrar i ordningslagen. Nästa punkt på dagordningen är att religionskritik ska jämställas med hatespeech.
Delar av FN och olika människorättsorganisationer som ligger S nära är inte främmande för den idén. De tycks inte fatta att religionsfrihet kräver religionskritik. Det gäller inte minst mångkulturella samhällen.
I en gest av tillmötesgående spelar man missförstådd och hävdar att religionskritik visst ska tillåtas, om den är kunskapsbaserad och inte grundas på fördomar. Men vem ska avgöra vad som är fakta och vad som är fördom? Vem äger den korrekta tolkningen av en tro; är det staten, religionsvetarna, juristerna eller de troende själva?
Om man menar att religionskritik per definition är hatpropaganda — vad ska vi då göra med alla de kristna som läser Bibeln som en handledning mot aborträtten? Eller är det bara muslimernas (läs: islamisternas) tro som ska skyddas?
Nu säger S att deras förslag alls inte kommer drabba rätten till religionskritik, men vem vågar finna tröst i det när andra stolta försäkringar så lätt har förskingrats med vinden?
Och fort ska det gå, menar partiet, trots att det här uppenbart är snåriga saker. Det är som om de springer på glödande kol, livrädda att tänka efter.