Kampen om maten – vårt nya katastrof- scenario
Undergångsmånglarna får rätt. Jorden går åt helvete. Inte i dag. Inte i morgon. Men snart. Jag ska strax ge er exakt tidpunkt.
Nix, det är inte klimathotet som skördar sin ultimata triumf.
Som undergångsscenario blev i veckan klimathotet frånkört av världssvälten.
Svält? När jag läser mina vanliga svenska, franska och brittiska tidningar går ingen dag utan larmrapporter om motsatsen: obesitet. Vi är för feta hela högen. Varje timme strömmar mejl in till mig med maningar som: ”Want to lose 9 pounds every 11 days? Please contact …”
Nej, tänker jag, om det ska bli världssvält vill jag behålla varje kilo.
Det blir konkurrens om mat. Biobränslen (etanol) gör att mark odlas med sockerrör och majs. Amerika odlar mera majs till bränsle och mindre sojabönor och vete till människoföda. Det märks. Priserna på mat stiger. Av jordens odlingsbara yta används dock bara en procent för odling till etanol.
Bristen på sorghumvete fick i Italien priset på pasta att stiga 20 procent; konsumenterna gick i spaghettistrejk. Det har varit matupplopp i Mexiko och Marocko, i Uzbekistan, Jemen, Burkina Faso, Guinea, Mauritanien och Senegal. Och aldrig förr har en bier kostat så mycket på Münchens oktoberfest som i höstas.
För kött och mjölk finns liknande bilder. Med stigande levnadsstandard växer Kinas medelklass (både i antal och midjemått). I ny välmåga räcker det inte att äta bambuskott och vårlökar. ”Jag vill ha fläsk”, säger kinesen – och konkurrensen om världens grisar stiger och priset går upp 50 procent. Likadant med Indiens växande medelklass. Det är status att äta yoghurt och ost. Kossor och grisar matas med den majs som annars – utan omväg – skulle blivit människoföda. (Det går i snitt åt åtta kilo spannmål för att framställa ett kilo kött).
Fler människor än nånsin på jorden har råd att äta sig mätta. I Filippinerna och Vietnam har därför konsumtionen av ris fördubblats – och det blir mer ont om ris.
Om alla råvarupriser stiger är risken att kycklinguppfödare och grisbönder minskar produktionen för att spara på foderkostnaderna. Det skulle skapa en uppåtgående kostnadsspiral.
Rimligare är att motsatsen händer. Finns pengar att tjäna på mat, växer incitamentet för att odla. Förbuskade områden plöjs upp. Jordbruk i tredje världen moderniseras. Kanske får vi åter se fårhjordar på Gotland.
Med marknadsekonomi brukar balansen mellan tillgång och efterfrågan infinna sig.
Därför är det hysteriskt i överkant att – som i veckan brittiska regeringstjänstemän, FN-koryféer och publicitetssugna ekonomer – varna för annalkande världssvält.
Janken Myrdal på Lantbruksuniversitetet hade vänligheten att skicka mig sin senaste bok ”Framtiden – om femtio år”. Han gör noteringen: ”Människans tendens till överdrift ligger som en botten.”
Georg Borgström var en svensk professor, som skrämde livet ur oss med sin prognos, att en försörjningskris före millennieskiftet skulle avgöra civilisationens fortbestånd. Jag lyssnade på honom i Lund 1954 då han sa: ”Det var cyniskt, att förlägga katastrofen till framtiden. Den är redan här för den tvåtredjedel av mänskligheten som redan är undernärd.”
I stället ropar u-världen på yoghurt och fläsk.
Med det nya larmet har klimathotet tonats ner, ty så är vi människor funtade, att vi bara klarar av ett enda katastrofscenario åt gången.
Nu till jordens verkliga undergång. Astronomerna Connon Smith, Sussex universitet, och Klaus-Peter Schroeder, Guanajuatos universitet i Mexiko, publicerade i måndags prognosen, att ”en uppslukande röd sol drar jorden ur dess omlopp och jorden roterar mot sin död och upplöses i ånga.”
Detta, tillade de, inträffar om 7,59 miljarder år.
Håll ut!