FN agerar som de alltid gjort – för lite och för sent
Larmet har gått.
Ni frågar: hur jävla länge ska det dröja innan brandkåren rycker ut?
Frågan är befogad vad gäller Kenya. Sedan den 27 december i fjol pågår ett blodbad, som har etnisk rensnings bestialiska förtecken. Kikuyustammen mot luo. Fler än tusen människor har hackats ihjäl. 300 000 har fördrivits från sina hem.
Det är en situation FN känner igen. Facit finns sedan en etnisk rensning 1984 i Rwanda. Hutuer hade på hundra dagar ihjäl 800 000 tutsier.
FN betraktade med armarna i kors. Så tung föll skulden på FN, att Kofi Annan, då chef för världsorganisationens fredsbevarande operationer, offentligt bad Rwandas folk om förlåtelse. ”Vi hade en för liten styrka på plats.” Annan hade inte kommit sig för att skicka fler soldater. Vilken bestraffning fick han? Han befordrades till generalsekreterare.
Kenya nu. Samma FN-bild: för lite och för sent.
Annans efterträdare som generalsekreterare är den anemiske Ban Ki-moon. Kanske förstod Ban att Kenya var en kris. Han masade sig dit. Det tog fyra veckor och fyra dagar. I mellantiden gav han Annan uppdraget att medla mellan stammarna. När denne efter någon månad äntligen var på plats var förklaringen till senfärdigheten: Annan hade haft snuva.
I FN:s värld är detta emellertid raketfart jämfört med Kambodja. Khmer Rouges massmördare under Pol Pot tog makten 1975. De tog livet av två miljoner av sina landsmän innan grannlandet Vietnam 1978 störtade regimen. Alla var ense om att ett folkmord var begånget. Det skulle dröja nitton år innan FN skapade en tribunal inför vilken förövarna kunde ställas inför rätta. Det dröjde ytterligare nio år innan tribunalen började arbeta. I dag har det gått trettio-tre år sedan våldsorgierna begicks. När vi då hör från domstolen är nyheten: pengarna är slut. De fem åtalade Khmer Rougeledarna hinner sannolikt dö innan dom faller.
Allt enligt FN-receptet: för lite och för sent.
Snigelfarten i Darfurkatastrofen är värst. 250 000 människor mördade och tre miljoner på flykt, i många fall till fattiga och fientliga grannländer. 200 nya dödsoffer bara den här veck
an. 12 000 nya flyktingar vällde in i Tchad.
Darfur är ett ökenområde i västra Sudan. Regimen använder sedan fem år tillbaka en legoarmé, jinjaweed, ”djävulen till häst”, för att bränna byar, våldta kvinnor och stjäla mark.
FN:s attityd är eftergivenhet mot våldsverkaren, som är det oljerika Sudan. Dess regim är en blandning av militärvälde och islamistiskt shariastyre. FN visar också ängslan för Sudans gudfader, Kina.
Attityden är vänta och se i stället för: släpp handbromsen, in med ettan.
I ett modigt inlägg nyligen tog Svenska FN-förbundets ledning, Gabelic och Golmohammadi, avstånd från FN:s snigelfart. ”Sudans ledning har inte bara misslyckats att skydda sin egen befolkning, utan också aktivt bidragit till att våldet har spridit sig”, skrev de. ”Såväl gamla som nya FN-principer talar för ett ingripande. Nu krävs en strategi som inbegriper våldsanvändning i enlighet med FN-stadgan.”
Förre socialdemokratiske utrikesministern Jan Eliasson är FN:s medlare. Eliasson har säkert förtjänster – men förmågan att utstå vedermödor i Sudans dammiga öknar hör inte till dem. Varje gång som jag på BBC World ser Eliasson skymta förbi, är det i ombonade New York-miljöer eller som festtalare på den gala, då Göteborgs skattebetalare tryckte en miljon kronor i Al Gores hand.
Hur hinner karln?
Går det ut över fredsarbetet? Är Eliasson led på samtal med tjatiga ökengubbar i svettiga turbaner och utan vana vid diplomatiska manér?
I denna värld av saktfärdighet är det stilenligt, att de EU-styrkor, bland dem svenska soldater, som i flyktingläger på andra sidan Darfurs gräns skulle skänka ett uns säkerhet, inte är på plats. De skulle ha varit där för två veckor sedan. Men de fick order: ”Avvakta. Vi kan inte resa dit nu. Det är oroligheter på gatorna i Tchads huvudstad.”
Okej, försiktighet är en dygd. Men är det med cynism eller hån som de getts namnet – snabbinsatsstyrkor?