Välkommen till drömfabriken
Den ligger mitt i Stockholm
En av de svenska drömfabrikerna ligger på Helgeandsholmen.
Mitt i Stockholm alltså.
Välkommen till riksdagen.
Politik handlar i hög grad om drömmar. Drömmen om en bättre värld, ett bättre Sverige, en bättre ålderdom, mindre ondska, mer välstånd till alla. Eller någonting annat.
Men på Helgeandsholmen, i riksdagshuset, frodas också drömmar om makt. Verklig makt. Alltså inte bara påverka beslut på marginalen eller trumfa igenom ett och annat förslag som sätter sittande regering på pottkanten. Utan verklig makt. Regeringsmakt.
Därför är det inte konstigt att det redan nu luftas önskedrömmar om hur det ska se ut på den punkten efter nästa val. Efter valdagen den 13 september 2026.
1. SD på statsministerposten. Vid en träff med riksdagsjournalister för en tid sedan slog SD-ledaren Jimmie Åkesson inte tillbaka mot tankar på att han skulle kunna vara statsminister efter nästa val, 16 år efter Sverigedemokraterna tågade in i riksdagen.
Det är en idé som många ryggar för. Inte minst Moderaterna som ser sig som det ledande partiet på högerflanken.
Men helt otänkbart är det inte. Varför skulle SD inte göra anspråk på den posten om de fortsätter att vara det största partiet på den högra sidan?
Problemet, som det ser ut just nu, är för SD är att få ihop en majoritet bakom Åkesson.
Men M, KD och L regeringssamarbetar redan med SD. Hur skulle en habil förklaring för att avbryta det se ut? Marigt, skulle jag säga. Förutsättningen för resonemanget är att de fyra partierna fortsatt samlar en majoritet i riksdagen.
Dagdrömmar, alltså? Kanske. Men byggda på en portion realitet.
2. V i regeringen. Vänsterpartiet har genom tiderna stött en S-ledd regering under sin nu 106-åriga levnad.
De vill bli ett regeringsparti. När vänstersidan blev vinnare 2014 grät dåvarande partiledaren Jonas Sjöstedt (V) när Stefan Löfven (S) brutalt stängde dörren till honom.
Men nu drömmer Sjöstedts efterträdare Nooshi Dadgostar (V) på nytt om att för första gången göra sitt parti till ett regeringsparti. Hon stöder sig på enstaka opinionsmätningar som ger S, V och MP en svag, eller hägrande, majoritet.
Men det kan inte betraktas som något annat än dagdrömmar. Inom socialdemokratin finns en närmast genetisk skepticism mot ”kommunisterna”.
Minnesgoda talar fortfarande om Metallstrejken 1945. Den pågick i fyra månader och berodde, i alla fall enligt S, på att kommunisterna fått för stort inflytande över LO-facken. Under de årtionden som följde rensades de krafterna bort i så hög grad som möjligt.
En annan milsten är en debattartikel som Stefan Löfven (S), tidigare IF Metallbas nota bene, skrev 2013 där han klargjorde sin inställning i regeringsfrågan. MP var ”en naturlig samarbetspartner”. Med L, C och V hade S ”en del gemensamt”.
Dream on, Nooshi säger jag som Muharrem Demirok (C).
3. Alliansens återuppståndelse. Det här är inte en vanlig dagdröm i riksdagshuset. Men helt borta från den politiska scenen är den inte. Ute i kommuner och regioner lever samarbetet mellan M, L, C och KD.
Det är borgerlighetens hittills mest framgångsrika projekt och är därför inte konstigt att många ser det i förklarat skimmer och gärna vill återupprätta det.
Alliansregeringarna höll ihop i åtta år. Den första mandatperioden hade de dessutom egen majoritet, en raritet i svensk politik.
Men nu finns ingen som helst realism i att samarbetet skulle återuppstå på nationell nivå. Avgrunden mellan M och KD på ena sidan och C på den andra är alltför djup. L vinglar lite av och an. Min bedömning är att dagens partiledningar måste både dö och begravas innan projektet kan återupplivas.
Men priset kan bli, som Dagens Nyheters politiska redaktör Amanda Sokolnicki befarar, att borgerligheten försvinner som politisk kraft i Sverige. De blir några partier som antingen rantar i hälarna på SD, som M och KD. Eller som svävar alltför fritt för väljarnas smak som C.
En pyrande önskedröm skulle man kunna säga. Fast på Helgeandsholmen pyr den inte ens. Utom hos kommunalråd på tillfälliga besök.
En central spelare som inte luftar sina drömmar offentligt är Magdalena Andersson (S). Hur hon hoppas att undvika det kaos som präglade mandatperioden 2018–2022 är i hög grad oklart. Kanske skulle även hon behöva önskedrömma.
TRE SPANINGAR
- Man kan misstänka att regeringen ägnar sig åt renommésnyltning när de utser förre stats- och utrikesministern Carl Bildt (M) till att göra ”en översyn av den svenska underrättelseverksamheten”. Nog för att hans intresse för frågan är dokumenterat stort. Men hur ser det ut med erfarenheten?
- Åsikterna om den egna dialekten varierar stort enligt en undersökning av företaget Novus publicerad i Språktidningen. En tredjedel, 34 procent, tycker mycket bra om sin dialekt. Bara en av hundra, en procent, tycker mycket illa om den. 35 procent tycker varken bra eller dåligt om sin accent.
- Greta Thunberg lade en hel värld för sina fötter med sin kamp för klimatet och forskarnas rön på området. Men nu har glorian hamnat på sned. Det handlar om åsikter om konflikten mellan Hamas och Israel. Och att hon dömts två gånger för ”ohörsamhet mot ordningsmakten” vid klimataktioner.
Gå med i vår opinionspanel
Vill du vara med och svara på Demoskops undersökningar där vi tar reda på vad svenska folket tycker om exempelvis samhällsfrågor och politik? Resultat presenteras bland annat i Aftonbladet. Det är frivilligt att svara, du är anonym och kan gå ur när du vill. Klicka på länken för att anmäla dig.