Tänk på döden, så blir livet mer meningsfullt
En läsare klagar på att jag skriver för mycket om döden.
En gång per år blir det, gärna vid den här tiden.
Så nu är det dags igen.
Det är bara en liten operation jag ska göra, men den omfattar sövning. Så innan jag går iväg säger jag till min man att jag älskar honom. Och att han inte ska glömma att ”Catch the wind” och ”I shall be released” ska spelas på min begravning.
New York Times tipsar om att samla familjen till en dödslunch, där man reder ut hur döendet ska gå till medan alla fortfarande är vid sina sinnes fulla bruk.
Reportern Jancee Dunn beställde hem pizza och satte sig med föräldrarna för att skriva ner deras sista önskningar i ett gemensamt dokument.
Det är mycket att komma överens om.
Vem ska ta hand om husdjuren om ni dör före dem?
Vad är viktigast för er att göra under de år ni har kvar?
Hur vill ni ha era begravningar?
Det finns en fantastisk så kallad Ted Talk (kort, inspirerande föreläsning) med den amerikanska dödsdoulan Alua Arthur. Hennes jobb är att följa människor in i döden.
Hon säger att om man börjar tänka på sin död, blir resten av livet mer meningsfullt.
När begravningsbyrån Fonus frågade 1047 svenskar vad de var mest rädda för att ångra på sin dödsbädd, svarade 45 procent: ”Att jag inte vågade göra det jag drömde om”.
Men den svenska dödsdoulan Maija Uusimäki i Göteborg menar att det ser annorlunda ut när någon faktiskt befinner sig nära döden.
Då handlar det mer om att man ångrar något med de närmaste relationerna. Att man var för frånvarande, aldrig sa att man älskar någon.
I ett amerikanskt projekt skriver man ett sista brev till de efterlevande. Att lämna över före, eller efter, döden.
Alua Arthur berättar om en kvinna som, när döden närmade sig, inte längre tyckte att det var viktigt med allt hon hade presterat. Hon ville se något vackert, smaka på något gott.
”Sluta banta, ät den där goda kakan medan du kan!”, är uppmaningen.
Aftonbladets ”Fråga doktorn”, Christian Carrwik, tog nyligen upp att äldre bör bestämma sig för vilken typ av medicinska insatser de vill ha under den tid man har kvar i livet.
”Det är viktigt att lyfta frågan och dokumentera beslutet så att inga oklarheter uppstår”, säger Carrwik.
I USA, där det talas en del om detta, har färre än en tredjedel fyllt i hur de önskar att bli behandlade om de blir svårt sjuka.
De anhöriga får gissa, överlåta frågan till läkarna eller bestämma själva.
Ju mer jag sätter mig in i detta desto mer inser jag vilka komplicerade och svåra beslut det handlar om. Att ge ledtrådar, eller detaljerade instruktioner, till anhöriga om hur man vill ha det måste underlätta oerhört.
Det kommer att bli svårt nog ändå.
Jancee Dunn föreslår att man ska börja diskussionen vid dödslunchen med att fråga hur den äldre familjemedlemmen vill ha det om hon eller han blir dement.
Jag ryggar tillbaka när jag läser det. Jag inser att jag förr eller senare behöver bjuda in till en dödslunch, men jag tänker skjuta på det.