Sanna Marins festfilm gjorde mig besviken
Jag blev besviken när jag såg den omtalade filmen på finska statsministern Sanna Marins festande.
Filmen är inget uppseendeväckande. Festen Marin och hennes sällskap befinner sig på är inte uppseendeväckande den heller.
Jag blev helt enkelt besviken för att festen såg så jävla tråkig ut.
Marin har under de senaste dagarna varit i blåsväder för att det är ovanligt att se högt uppsatta politiker festa på det här sättet. Men för alla som haft Instagram mer än tio dagar känns filmgenren igen.
Det är den sortens innehåll som besudlar appen om man vaknar tidigt en söndagmorgon, innan alla festprissar. Det är den sortens innehåll man själv lagt upp och sedan ångerfullt plockat ner när man vaknat, eftersom att skråla med till en låt i taxin inte längre är den roliga idén som det var klockan 02.45.
Finska medier har också rapporterat att någon skriker ”mjölgänget” i bakgrunden.
”Mjölgänget”-repliken, menar medierna, skulle peka mot att Sanna Marin och hennes kompisar tar droger.
Därför har Marin nu låtit drogtesta sig, för att verkligen bevisa sin oskuld.
Kanske är ”mjöl” ett vanligt förekommande finskt slang för drogen kokain.
Men kan hennes vänner verkligen vara så töntiga att de under en festkväll exalterat skriker ”kokaingänget” till varandra?
I så fall förlorar Marin hela den coola auran hon lyckats tillskansa sig under de senaste åren.
Marin är Finlands yngsta statsminister någonsin.
Som 34-åring blev hon vald och sedan dess har hon gjort sig känd för mer än sin politik. Hon är en socialdemokratisk ledare i skinnjacka som kan göra pull ups. Hon har ammat på Instagram och gått på nattklubb under pandemin. Hon blir för full på hemmafester och figurerar i fyllevideos som inte borde se dagens ljus.
Marin är helt enkelt en kvinna av folket. Kvinnor av folket festar töntigt och skriksjunger.
Problemet är väl att vi kräver det omöjliga av våra politiker och statsöverhuvuden.
Vi vill att de ska vara igenkännbara samtidigt som de ska vara bättre än vad vi är.
Särskilt höga krav ställer vi på kvinnor.
Trots att jag inte tycker Marins bläcka är särskilt problematisk ser det aldrig bra ut att vara en politiker som festar. Det känns liksom för privilegierat? Som att de skiter i oss andra, fattiga och trötta?
Som när Ebba Busch under pandemin bröt mot de allmänna rekommendationerna och festade med influencern Margaux Dietz. Hur rimmar det med Ebbas värderingar?
Eller när Kent Ekeroth på fyllan jagade Soran Ismail med ett järnrör. Hmmm.
Eller när Anders Borg visade kuken på en fest. De rika de kan, som vi brukar säga i Skåne.
Sanna Marins fuldansande ter sig oskyldigt i jämförelse med de svenska politikernas utlevelser.
Jag fattar att politiker behöver balla ur ibland men man får göra det i trygga rum.
Även om det nästan är omöjligt i smartphone-samhället.
Politikerna får ta lärdom av riktiga kändisar, till exempel kungahuset.
De är nationella förebilder som lever rövare utan att vi trälar får vara med.
Tänk bara hur bakfull prinsessan Madeleines man Chris O’Neill alltid ser ut att vara, ändå har jag aldrig sett en film på honom där han shottar sprit.
Om inte det är förtroendeingivande så säg!
Fotnot: Den här texten skrevs innan de nya bilderna från Sanna Marins residens