Svenska män måste levla upp!
För några dagar sedan gick jag och min flickvän på promenad genom Slottsparken i Malmö och grälade.
Gräla är kanske att ta i. “Tala ut”, ”processa våra problem” eller ”jobba på relationen” är nog mer rättvist att benämna det hela som.
För det var inga hårda ord, nästan ingen passiv aggressivitet. Från min sida då, tydligen är det bara jag som är det, min flickvän är enligt henne själv bara aggressiv. Något hon är väldigt stolt över. Och tonen var välvillig och mild. Men det hettade till vid ett tillfälle och det var då min flickvän anklagade mig för att vara passiv.
Alltså inte passivt aggressiv, bara passiv i ren allmänhet. Då blev jag så jävla arg! Den milda tonen drog åt helvete och all välvilja försvann. För den anklagelsen tog verkligen. Eftersom jag visste med mig att den stämde. Jag är riktigt lam faktiskt. Vill typ ingenting. Har näst intill noll initiativförmåga.
En före detta flickvän sa en gång att hon inte kunde förstå vad det var som drev mig. Hon hade observerat att jag gick upp på morgonen och sen gjorde saker men varför kunde hon inte få något grepp om. En vän till mig som såg mer positivt på min läggning sa att det var så bra att resa med mig för jag gick med på allt då jag aldrig själv kom med något förslag på aktivitet. Således gick vi på rave samtliga kvällar under vår gemensam Portugal-resa. Samt sov i en bil. Gå på rave och sova i bil är det bästa min vän vet.
Att jag blev så arg över något som både är sant och som jag dessutom är fullt medveten om beror på att det är så himla oattraktivt och irriterande att vara passiv. Jag blir själv galen på passiva människor. Tar heller en jobbig galning som vill något än tvärtom.
Nu är inte min flickvän ensam som kvinna om att vara irriterad på passiva män. Tydligen är alla kvinnor dödströtta på de svenska männen just för att vi är så passiva. I alla fall om man ska tro DN:s Nora Adin Fares som skrev en artikel om detta i veckan. Svenska män kan inte planera dejter, tar aldrig initiativ, kan inte uppvakta och tar inte notan. Jag känner igen mig i allt förutom det där med notan.
Enligt Noras kvinnliga facebookgrupper har det gått så långt att de svenska kvinnorna numera bara umgås med andra kvinnor eller italienare. Det där med italienare tycker jag är orättvist. Nästan lite elakt. Att ställa oss mot italienska män.
Min mor har sagt att varje kvinna förtjänar åtminstone två veckor med en italienare. Så bra är dem.
Förklaringen till att vi är som vi är och de italienska männen så mycket bättre beror enligt Nora på att vårt samhälle är mycket mera jämställt. Kvinnor är inte längre ekonomiskt beroende av män och därför höjs kvinnors krav – men männen har inte hängt med på att levla upp de egenskaper kvinnor nu åtrår, som att vara bra på att vara känslomässigt tillgänglig och på att kunna kommunicera.
Samtidigt tycker väl då männen att det blir konstigt att uppvakta någon man är jämställd med och så uppstår då den moderna svenske mannen: en icke-kommunikativ och icke-uppvaktande person.
Nora menar att det finns negativa saker med italienska män, nämligen att de inte är så jämställda samt att de slår sina kvinnor mer. Något ju ingen gillar. De bor väl också hemma hos sin mamma till de är 37, vill jag själv lägga till som något av en turn-off.
Summa summarum så tycker jag Nora blandar ihop kvinnors börda av att bära rollen som projektledare med att bli uppvaktad. De har beröringspunkter men är inte samma sak.
När det kommer till att leva jämlikt samtidigt som man vill bli uppvaktad på klassiskt vis så är det ju att vilja ha och äta kakan. Men det är inget jag anklagar de svenska kvinnorna för.
Vi har ju alltid velat att ni ska vara både horor och madonnor. Något ni misslyckats kapitalt med.
Så det är väl inte mer än rättvist att vi nu måste försöka leva upp till det omöjliga att vara både svenska och italienska män.