Sluta inte försöket att avväpna talibanerna
Obemärkt passerade för någon vecka sedan valet i Tunisien.
Obemärkt? Innebar det för en gångs skull att ett val i tredje världen gick schysst till? Utan fusk?
Nja. Den 73-årige generalen och socialdemokraten Zine el-Abi-dine Ben Ali valdes för femte gången till president. Han var sitt rikes spionchef innan han 1987 valdes första gången. Då fick han 99 procent av rösterna. Nu fick han bara 90 procent. Kanske ett steg i rätt riktning.
Men annars är bilden dyster. Dystrast är den i Afghanistan.
Världen runt hålls val oftare och i fler länder än någonsin. Det finns, för det första, fler demokratier än någonsin förr i historien. Ett genombrott kom på åttiotalet, först i Ostasien, sedan i Sydamerika, och allra främst för 20 år sedan i Östeuropa tack vare kommu- nismens kollaps; och nu är också flera länder i Afrika på gång.
Bra. Utan fria och hederliga val finns inte demokrati. Utan demokrati finns ingen frihet.
Men i en rad länder tycker härskare att val är en chic modernitet – ett anständigt yttre, som främjar bistånd, investeringar och export och som de förskriver sig till under ett villkor: att makten är deras och inte går dem ur händerna.
I praktiken har därigenom uppstått två valsystem: 1) Hederliga val och 2) ohederliga.
Ohämmat tillgrips fubbel, fiffel och fusk, gärna parat med våld riktat mot oppositionen.
Erich Honecker, kommunistmarionetten i det just nu så aktuella 20-årsjubilerande Östtyskland, segrade alltid betryggande med mer än 90 procent; det fanns ingen annan att rösta på. Saddam Hussein i Irak nöjde sig inte med så låga segertal. 97–98 var önskvärt och de som röstade emot sköt han.
Det var inte lika harmlöst som när den legendariske Chicagobossen, borgmästaren Richard Dailey den äldre, gav sina anhängare ordern: Rösta tidigt! Rösta ofta!
Med fler val blir det fler fall av fusk. Vi har de senaste två åren kunnat betrakta flagrant fubbel i Zimbabwe, Ryssland, Kenya och ganska nyss i Iran. Motivet för fusk är alltid det samma: att behålla makten. Manipulation av val- resultat gynnar alltid makthavaren. En studie över val hållna världen runt visar att i schysst genomförda val håller vinnaren i snitt makten i sex år. I riggade val håller han den i sexton.
Fyll valurnorna med röstsedlar redan innan vallokalen öppnat, rensa bort motståndare ur vallängderna, hota med att pensionen dras in om de röstar fel, förfölj (i nödfall mörda) oppositionen. Det pris du vinner är ytterligare tio år vid makten.
Egentligen är det bara Norge, Israel och en handfull länder till som håller helt rena val. Å andra sidan håller alla länder val, frånsett Ostasiens kommunistdiktaturer och Mellanösterns autokratier.
För att hederligt genomföra ett val behövs en begränsad valperiod, själv- ständiga domstolar, fritt debatterande parlament och nyfikna medier.
Afghanistan har brister på alla punkter. Dess familj- och klankultur har uråldriga, helt annorlunda hedersbegrepp. Demokrati har slagit rot i jordens flesta miljöer: Indonesien är ett mönster liksom Botswana i Afrika.
Kanske är Afghanistan undantaget. Detta må inte få oss att ge upp försöket att pacificera talibanerna.
Med talibaner vid makten sprängs flickornas skolor, förbjuds pojkar att flyga drake och tystnar musiken i basarerna.
