Vi måste ta Jacksons död med mer distans
Det var i vargtimmen. Jag hade vaknat, pinkat och kunde inte somna om. Då, tänkte jag, använder jag tiden väl, om jag ligger och läser.
Scenen i ”Gone, baby, gone” av Dennis Lehane var, att polisen Poole i nattmörker klättrar upp i ett stenbrott för att rädda en kidnappad fyraåring. Poole går ner på knä, ögonen vänder sig ut och in, han kippar efter luft. Han säger: Jag är åt helvete för gammal för att släpa arslet uppför en jävla kulle.
Jag läste inte längre än så. Jag visste: Det är pumpen som pajar.
Inget är värre än tanken på ett krånglade hjärta. Det finns för mitt välbefinnande scener som inte behöver utvecklas över flera sidor.
I stället gick jag till Macen och skrev på en kommande bok. Jag tittade på klockan. Fem i sex. Strax nyheter på teve.
På BBC World pågick vad jag trodde var ett dokumentärprogram om nån gammal popidol. Icke. Det var breaking news. Michael Jackson död. Och innan det kommit upp på skärmen visste jag: hjärtat naturligtvis och detaljer om trasiga hjärtan stör en hypokondriker.
Ni vet hur det sedan har varit: Jackson timme ut och timme in. Vår aptit på ställföreträdande sorg är omättlig.
Finns det ingen som vågar avhåna larvet? Larv kan bemötas med elegans. Det finns en berättelse från utrikesdepartementet, vilket varje morgon – detta var före nätets tid – faxade ut ett nyhetssammandrag, typ Sacoförhandlingarna avbrutna, Saab varslar 400 och Palme talar avrustning med Sovjet. Faxet avslutades med notering typ Blek morgonsol, plus fyra i Stockholm och ibland en trivialitet.
Den 19 februari 1981 kom en rad att lyda: Sångaren Gösta Snoddas Nordgren har avlidit.
Ambassaden i Damaskus leddes på den tiden av UD:s skarpaste huvud, Ingemar Karlsson. Krypterat avfyrande denne hem till departementet den kvicka frågan:
Föranleder Herr Nordgrens frånfälle flaggning på halv stång?
Från protokollchefen Jan af Sillén kom det dräpande svaret:
Lokal sedvänja och beskickningschefens omdöme avgör.
Vi skulle nu, tycker jag, använda vårt eget omdöme och införa den lokala sedvänjan, att ta mindre tragedier med mera distans?
Naturligtvis dröjde det bara nio dagar innan Röda Korset-ordföranden Bengt Westerberg ringde upp mig med reaktioner på min kolumn om bristen på hjältar i Röda Korset.
Westerberg hade fått nys om att jag hade fått nys om att hans arvode i den skandaldrabbade ideella organisationen är häpnadsväckande 800? 000 kronor om året. Westerberg förstod inte min upprördhet över slappheten och snikenheten i hans organisation. Han tyckte inte som jag, att hela organisations-
Sverige drabbats av Wanja-smittan vars symtom är: Nej, jag förstod inte. Det är andras fel. Jag känner mig dragen vid näsan.
Westerberg beskrivs i uppslagsverken som styrelseproffs och har braverat med att han på sådant brukat tjäna 100?000 i månaden.
Jag sa, att jag just träffat Pehr G Gyllenhammar som i förbigående nämnt, att han är ordförande i London Philharmonic Trust med uppdrag att ordna pengar till en av världens bättre orkestrar.
Vad är arvodet för det?, frågade jag PG.
Exakt noll kronor.
Självklart. Det finns poster man håller för ärans skull. En styrelseordförandes uppdrag är att utse och om nödvändigt sparka en vd. Hans ansvarsfunktion är att vara kontrollen, inte att vara en del av förvaltningen. Hade i Röda Korset funnits en tydlig ägarkontroll hade riksstämman inte låtit de 800?000 kronorna till Westerberg slinka genom.
Westerberg sa: Ibland ställer jag upp gratis. Jag tar inget betalt som ordförande i Cirkus Cirkör. Men jag är inte som Gyllenhammar och
Percy Barnevik omåttligt rik. Jag har inte råd att göra allt gratis.
Åjo. Westerberg fyller 66 nästa månad. Han är sedan ett år tillbaka pensionär. Det är en rimlig gissning, att han har en pension som väl försörjer honom och att han, om det faller honom i smaken, som Röda Korset andra 40 000 medlemmar har råd och tid att arbeta gratis.