Efter sex års studier kan jag möjligen beställa vin
Nu är de ute igen med sina vita mössor och skränar fyllesånger från lastbilsflak med kropparna fulla av öl, hopp och förväntan. Varje gräsplätt i minsta landsortshåla ska fyllas med tonåringar som äter jordgubbar och dricker sött budgetbubbel och kal-lar det champagnefrukost.
Få saker är så provocerande som dessa studenter. Det är som om varenda en åker förbi, spänner blicken i mig och undrar:
Jaha, och hur gick det för dig då, kärring? Nådde du dina drömmars mål?
Det är en årligen återkommande påminnelse om att det aldrig blir som man tänkt sig. Jag hatar och avundas dem, och önskar samtidigt att jag med de erfarenheter jag har i dag kunde få ta deras plats.
Då, i vit klänning och all oförstörd ungdom i behåll, trodde jag fortfarande att man kunde passera livet felfri. Att det var som ett vackert stycke musik, med en del svåra passager, men att det gick att spela efter noter, bygga upp ett mäktigt crescendo och avsluta storslaget och oförglömligt.
Men noter finns inte, vissa partier är omöjliga att spela och ibland låter allt bara falskt.
Vi är många som har gjort alla fel och krossat våra drömmar. Då, när jag själv var student, tänkte jag att nu börjar det, att jag kan påverka mitt liv och kanske till och med rädda en bit av världen.
I dag har det projektet krympt till att betala femtio kronor i månaden på autogiro till Läkare utan gränser och då och då köpa en liter ekologisk mjölk eller ringa ett betalsamtal till Radiohjälpen.
Då trodde jag att min osäkerhet skulle försvinna efterhand. Ju längre jag levde desto säkrare skulle jag bli.
Nu vet jag att det förhåller sig tvärtom. Ju längre tiden går, desto mindre förstår jag vad livet går ut på.
Men jag ser fler och fler sammanhang och ett alltmer komplicerat mönster. Och tänker på den tysk-judiske filosofen Walter Benjamin, som sa att det som får oss att åldras är tiden vi saknar för att uppleva de verkliga dramerna i vår existens. Att ”rynkorna och vecken i ansiktet, de är signaturerna av de stora lidelserna, lasterna, insikterna, som kom för att besöka oss – men vi, herrskapet, var inte hemma”.
Ålderdomen är det sista de tänker på, studenterna, fyllda av föreställningar om den ljusnande framtid.
Tänk att få byta plats med en av de där osnutna slynglarna och sitta där igen, i en cabbad bil med studentmössan på svaj. Göra om, göra rätt och inte missa en sekund.
Fast känner jag mig själv rätt skulle det bli fel ändå, på något annat oförutsett vis.
Jag har försökt göra de mest strategiska valen. Räkna ut om tyska eller franska bäst skulle komma till användning och vilken högskoleutbildning som garanterat skulle ge jobb. Ingenting har stämt särskilt väl.
Med sex års studier i franska har jag hjälpligt kunnat beställa ett glas vin i Paris, och jag undrar fortfarande vad tre års tyska gjorde för nytta. Att tänka strategiskt brukar inte fungera särskilt väl. Livet blir ändå aldrig som planerat. Inte nödvändigtvis sämre, bara annorlunda.
Ungdomen spills på de unga, men för varje år blir det mer och mer rörande att se dem.
Ett tips: Bli hantverkare, för de tycks ha det väl förspänt med minimala studielån, mycket jobb och bra lön. Förr skulle man bli akademiker, men i dag är de på väg att bli den stora arbetslösa underklassen.
Och så hoppas jag att de här veckorna av entonig vikingdisco à la Ledin och E-type ur överdimensionerade högtalare, minimala klänningar, vita pumps och hormonstinn luft snart är över och att Stockholm blir den ödsliga, vackra sovstad som den alltid förvandlas till sommartid.