Räkna med en kvinnlig president om fyra år
Med bara en gnutta logik går det i dag att säga, att nästa presidentval i Amerika, 2012, står mellan Sarah Palin och Hillary Clinton.
Bara en av de två kan vinna. Hur som helst blir Amerikas fyrtiofemte president en kvinna.
Tack och lov. Då – äntligen – blir det slut på snacket om glastaket. Feminister kan inte enkelt slänga in begreppet sexism i varje debatt.
Detta amerikanska maktscenario bygger på att John McCain vinner valet den 4 november. Han blir Amerikas president de kommande fyra åren. Sedan konstaterar han, att han fyller 76 och avstår från återval. Sarah Palin, som är vice president och då 48 år, blir med automatik sitt partis presidentkandidat.
Samtidigt har Barack Obama, som passerat 50, förlorat. Fyra år i väntan tär på hans fräschör. Hillary Clinton däremot, som blivit 64, har huggtänderna kvar. Hon är lysten på revansch. Främst på Obama till vilken hon slarvade bort sin givna nominering. Men än mer på Palin, som stulit strålkastarljuset som nationens mest intressanta kvinna.
Vilken fight! Jag kan knappt vänta på att få slå mig ner vid ringside.
Sådan skillnad dessa aktiva kvinnliga politiker på scenen gör, speciellt om de som Palin kallas ”en pitbull med läppstift”. De utstrålar energi och kraft, hårda nypor och vassa tungor.
Politiken är i Amerika en kvinnornas värld. Kvinnor har störst benägenhet att rösta. Kvinnor i många delstater är de marginalväljare som avgör utgången. Ett envig pågår om vem som erövrar Hillarys 18 miljoner väljare.
Kvinnors politiska betydelse har som spin off-effekt att i amerikansk journalistik är det oftast kvinnor som rapporterar politiska skeenden. Kvinnor är valstrateger, utvärderare och talking heads. Amerikas kvinnliga kåsöser och kolumnister har politik och samhälle som sina ämnen. De nöjer sig inte som svenska kvinnliga kåsöser och kolumnister med att springa i flock och – som i fjol – stå för uniformerade resonemang om det rätta – eller orätta – i att bära Pradaväskor, heller inte att som nu, i kör älta resonemang om Mannens slutliga hädanflykt.
Tack vare de kvinnliga kandidaterna har för första gången de i princip meningslösa presidenthustrurna flyttats i bakgrunden. Genom åren har vi tvingats lida oss genom lallande reportage om dessa ”first ladies in waiting”. Tonen har varit lika fjäskig, som den som bestås kungahusen.
Dessa kvinnor har i och för sig varit kloka och lojala. Men det blir ansträngt, när de skildras i klyschor som ”Hon är presidentens främsta rådgivare”. Sanningen är mera brutal: De spelar i kampanjen inte större roll än att vara kuttersmycken. Installerade i Vita huset har de rollen att välja gardiner och ordna bordsplaceringar.
Hedervärt. Men icke spännande.
Det började med Jackie Kennedy. Tv följde henne under hennes inredningsbestyr. Om Pat Nixon tvangs vi få veta, att hon inte delade sovrum med sin man. Barbara Bush blev berömd för att hon skrev en bok om sin hund. Nancy Reagan var sannolikt den som betytt mest för en president. Men det blev tokigt, när vi fick veta att hon för sin rådgivning konsulterade en astrolog.
Nu är det kvinnor på riktigt. Den makthungriga Hillary verkar hämtad ur Mediciklanen. Hon hade mycket framkört tack vare sitt äktenskap med president Bill. Den raska Sarah däremot är helt self made och en politikens Anne Oakley. Hon är ett blankt kort (och sannolikt också en smula koko). Det är dem det handlar om.
I ett invandrarsamhälle som det amerikanska har kvinnan alltid burit en stor börda och det är konstigt att kvinnors framgång i politiken dröjt så länge.
När framgångarna nu kommit, ändrar det inte den politiska stilen. Det gäller som förr att i stort och smått misstänkliggöra sin rival. Ingen har utsatts för fler sura uppstötningar från sina feministiska systrar är Sarah. Hon är ”fel” – hon är både kristen och konservativ. Hon avhånas av feminismens gudmor Gloria Steinem. Hon är inte välkommen till Oprah Winfreys tv-program.
Allt är precis som det ska vara.