Politisk samling krävs mot gängvåldet
Två hus har sprängts, persienner hänger ut genom vad som var ett fönster, det ligger glassplitter på gatan, bilrutor är trasiga.
En ung kvinna har mördats i ett sprängdåd i Uppsala och den politiska kakofonin har nått en ljudnivå som får en hårdrocksbands ljudtekniker att framstå som återhållsam.
– Sätt in militären, ryter socialdemokraten Magdalena Andersson.
– Inför undantagstillstånd, hojtar ett moderat kommunalråd i en av Stockholms kranskommuner.
Historien lär oss att ingenting är så farligt för en nation som politiker som förlorar besinningen, de som sitter på makten över lagstiftningen och statens resurser, de som kan omforma ett land i grunden, som har de muskler och verktyg som terrorister och gängledare bara kan drömma om.
Men ledare med förmåga att hålla sina huvuden kalla i en mycket svår situation är för närvarande en svensk bristvara.
Till salu-skylten som blåste iväg och landade längre ner på gatan skulle kunna utgöra den första bilden i den första scenen i en Netflix-serie om en nation där det sker fler sprängdåd än något annat land i världen som inte befinner sig i krig, Mexico undantaget.
Den stod på tomten till huset där en släkting till Rawa Majid har bott, men hon har flytt, huset är tomt, det var en kvinna i grannhuset som mördades.
I vad som fram tills i går var ett fridsamt medelklassområde står en man i yngre medelåldern och blickar ut över förödelsen, på någonting vi tidigare mest har sett på tv i rapporteringen från krig, från Ukraina eller Bagdad eller 1980-talets Belfast.
Han heter Erik Pelling, är socialdemokratisk ordförande för kommunstyrelsen i Uppsala, en av alla lokalpolitiker runt om i landet som har örat mot marken och som känner till traktens drömmar och problem.
Denne politiker påpekar att Uppsala för några år sedan hade flest skjutningar per capita i hela landet, men kommunen satsade, ungdomsjour infördes, avhopparverksamhet startades, skolor och förskolor rustades, övervakningskameror sattes upp, Malmös sluta skjut-projekt kopierades.
– Det finns anledning att idka självkritik. Men den här sprängningen tycks vara utförd av någon som kom utifrån. Från någon annan kommun. Uppsala kunde inte hindra det.
Gunnar Strömmer, moderaten, justitieministern, pratar med pressen och säger att lagar ska ändras och pekar finger mot socialdemokraterna och låtsas vara omedveten om att nuvarande situation har byggts upp under lång tid och att tidigare borgerliga regeringar har sin del av ansvaret att bära.
Magdalena Andersson vill skicka upp drönare utrustade med teknik för ansiktsigenkänning, en idé hon möjligen har snott från Kina, och klagar på att regeringen gör för lite, även hon obenägen att ta det ansvar för en samtid som hennes parti i allra högsta grad har bidragit till.
En sak är klar: politiken kan inte göra någonting åt den just nu pågående våldsvågen.
Det är polisens uppgift. Nu lyckas inte myndigheten tillräckligt bra, men den har en helt annan brottsbekämpande kompetens än en genomsnittlig partiledare.
Krav reses på blocköverskridande samling, jag har tidigare inte förstått vad det ska vara bra för, vänstern började för länge sedan kopiera högerns förtjusning i straffskärpningar, på senare år har högern mer och mer lyssnat på vänsterns krav på förebyggande insatser, ytterligare en politisk diskussionsklubb behövs inte.
Men det var ju exakt så Danmark, ett land som ligger 30 år före Sverige och som tog tag i problemen redan då det nordiska mc-kriget pågick under 1990-talet, gjorde.
Politikerna förenades över partigränser, lade vardagens käbbel åt sidan och tog ett gemensamt krafttag.
Mest kända i Sverige är rättsliga reformer som dubbla straff för gängrelaterad brottslighet och visitationszoner, men enligt kriminologer och socionomer är det snarare den kraftfulla förebyggande insatsen som har tryckt tillbaka gängen.
De tre danska åtgärdspaketen, Bandepakke I – III, innehöll nämligen en hel del sociala åtgärder.
Myndigheter gick ihop för att stoppa nyrekryteringar till gängen, en pool för att finansiera avhopp inrättades, en politisk insatsstyrka bildades för att stärka arbetet med unga.
Det går att fortsätta rabbla insatser: sekretesshinder revs, villkorliga frigivningar förenades med krav på att gå avhopparkurs, pojkar på glid punktmarkerades i flera år, kommuner började samarbeta med bostadsföreningar, hus i de mest hopplösa områdena revs.
En del av detta har Sverige redan anammat, den viktiga skillnaden är att den danska överenskommelsen står sig över val och maktskiften och har örnmärkta pengar i budgeten.
– I Sverige är allt så kortsiktigt. Plötsligt får vi pengar till en viss insats. Sedan till någonting annat. Uthållighet saknas, säger kommunalråd Pelling.
Tolv mord bara i september, varav tre i Uppsala. En mamma till en gängmedlem ihjälskjuten. Tre småpojkar hittade avrättade. Två ihjälskjutna i Stockholm i natt.
Ingenting tyder dessvärre på att den kriminella konflikten är på väg att ta slut.
Ingenting tyder dessvärre på att det politiska behovet av skylla på varandra kommer att ta slut så länge de ledande politikerna känner att de har mer att vinna på att anklaga varandra än på att samarbeta.
Vackrare än så är inte svensk politik just nu.
På andra sidan polisens blå avspärrningsband står en ung kvinna och tittar på förödelsen, på garderoben fylld med skjortor och klänningar som nästan hänger ut genom fönstret, på bilen vars framruta har spräckts.
Hon gråter. Det är hennes bästa vän som bar dödats, de gick i gymnasiet tillsammans, fortsatte att studera ihop, de tog båda lärarexamen i början på sommaren.
– Det här måste få ett slut, säger hon tyst.