Sist startade det också med att nazisterna bara ville marschera
Hon står längst fram på barrikaderna. Hédi Fried. 93 (nittiotre) år gammal och längst fram vid kravallstaketet. Jag står vid hennes sida och bakom oss står alla de motdemonstranter som samlats för att stå upp för kärleken, på platsen där hatet visar sitt fula ansikte.
Framför oss står nazisterna. De som har ringt varandra kvällen innan och bestämt sig för att bära matchande kläder. Svart-vita små uniformer blev det, igen. Det som fanns i garderoben. Åtsmitande, instoppade skjortor. Gärna solglasögon. Och stora, gröna, tuffa flaggor för att försöka vinna respekt hos dem som ser. De som inte vill se, men tvingas se. Men jag känner ingen respekt. Vi känner ingen respekt.
Den som får all min respekt är kvinnan som jag står bredvid. Hédi Fried. Hon som trotsat åldern och kommit långväga för att stå upp mot nazisterna - igen.
Som suttit fången i Auschwitz, överlevt förintelsen och nu tvingas se nazisterna marschera ännu en gång, generationer efter att det borde ha tagit slut för alltid, i landet hon kom till för att börja om i frihet. Hon som säger åt oss andra att inte vara rädda. Att vi måste agera - nu. Att om vi ignorerar eller försöker tysta ihjäl går normförskjutningarna obemärkt förbi, dag blir till natt och demokratin förvandlas till något annat.
Det är första maj i Ludvika. Hédi Fried har kallat till möte och när Hédi talar så lyssnar vi. Det är vår plikt. Mötet rör de anti-demokratiska krafternas mobilisering i Dalarna och hur vi tillsammans ska gå ihop för att stärka invånarna, stärka varandra. Lokala makthavare, gräsrotsaktivister, ledare, demokratiministern och media är samlade för att lära om situationen.
Människor har flyttat till följd av nazisternas hotfulla närvaro. Rektorer och lärare har blivit hotade. Aktivister påhoppade och tvingats fly sina hem.
Till alla i landet som varje dag kämpar för en bättre värld, till er som blir slagna och spottade på, till er som får ta emot hot och hat för att ni står upp för mänskliga rättigheter vill vi säga: Tack. Ni är förändringen. Och ni är inte ensamma. Vi är inte ensamma. Hédi håller oss om ryggen.
På bilderna från motdemonstrationen ser det ut som om jag stöttar Hédi, men skenet bedrar. Det är hon som stöttar mig. Jag håller henne under armen, men hon håller mitt hjärta. Hon håller min framtidstro och mitt hopp. Och hon gör det efter allt hon har varit med om, självklart, utan att tveka.
Vi är inte rädda, säger hon till mig. Den som skriker har inte mycket att säga. Vi pratar lågmält och det hörs långväga. Vi måste agera i dag om vi vill ha en demokrati imorgon.
Jag fyller mig med hennes vishet, beslutsamhet och civilkurage och svarar att jag vill bli som hon när jag blir stor. Aldrig ge upp. Aldrig sluta kämpa för det som är gott. Vi håller varandra i handen. Hennes mod gör mig modig. Hennes styrka gör mig stark.
Att rädsla förvandlas till hat är en gammal företeelse. Precis som att ensamma människor som inte känner sig lyssnade på söker gemenskap och förenas i ilska, när ilska är det som står till buds. Låt oss erbjuda något annat.
Naivitet inför det som är farligt är också farligt. Vi ska inte förminska vikten av att Sverigedemokraterna förskjutit den politiska debatten till att ständigt sätta invandring högst upp på agendan. Låt oss inte spela det spelet.
Vi ska inte bortse från att Sverigedemokraternas retorik i riksdagen och det offentliga rummet flyttat gränserna för samtalet om vilka människor som är värda vår medmänsklighet, vårt skydd och vår gemenskap.
Vi måste tala om att det inte är någon slump att avhoppare från Sverigedemokraterna söker sig till höger- extrema partier och organisationer.
Vi kan inte vara tysta om att Sverigedemokraternas politik banat väg för dessa högerextrema krafter. Inte heller om att exempelvis Nordiska motståndsrörelsen flyttat fokus från Sverigedemokraternas inskränkande och begränsande politik genom att få deras förslag att framstå som mildare i kontrast.
Grader i helvetet helt enkelt. Men det är Sverigedemo- kraterna som sitter i riksdagen. Vi får inte glömma det.
Vi får inte tänka att vi inte behöver bry oss om Nordiska motståndsrörelsen eftersom de är relativt få.
Som Hédi sa under mötet i Ludvika: Förra gången startade det också med att nazisterna bara ville marschera.
Ett sandkorn blir ett berg. Låt de orden sjunka in: förra gången.
Vi måste minnas. Vi måste se sambanden. Och vi måste stå upp.
I går, i dag, i morgon, för alltid.
Och jag säger för alltid för att inget tyder på att vi kommer att bli klara. Alla demokratiska rättigheter och friheter som vunnits kommer att behöva försvaras. Vi kommer inte att bli färdiga en dag, kunna lägga ned plakaten, lämna kravallstaketen och skita i att skriva debattartiklar. Jag tror, tyvärr, att vi alltid kommer få kämpa för våra liv och för vår frihet. Hédi är ett exempel på detta.
Men det betyder inte att det är omöjligt eller onödigt. Det betyder bara att vi måste finna motivationen någon annanstans, i vardagen. Hédi är ett exempel på sådan motivation. På att vi måste orka. Att vi kan orka stå upp för det som är gott i den här världen. För demokrati, för frihet, för kärlek och för varandra.
Det enda som behövs för att ondskan ska segra är att goda människor gör ingenting alls. Jag vet inte vem som sa det, men jag vet att hen hade rätt.
Så länge det finns personer som kämpar för en snällare värld, som vågar göra saker fastän de är rädda.
Så länge det finns helt vanliga människor som går lite längre för att hjälpa människor de inte ens känner. Så länge det finns personer som tror att en annan värld är möjlig. Så länge det finns människor som älskar - så kommer det goda att segra. Det är jag säker på. Då kommer likheterna med förra gången stanna här.