En handfull nazister sätter skräck i Ludvika

LUDVIKA. Rädslan är det tydligaste när jag talar med politiker och tjänstemän i Ludvika kommun. Rädslan är konkret och fysisk: två darrande händer, korslagda armar över bröstet, meningar som inte fullbordas, tystnad.

Du och jag skulle antagligen också vara rädda.

Vad är det som inger sådan fruktan?

På ytan är det nästan komiskt. En person som heter Per Öberg kuppade in sig i kommunfullmäktige genom att 18 personer, varken mer eller mindre, 18 personer, skrev hans namn på Sverigedemokraternas blanka valsedlar. Så blev han personvald. Men Per Öberg är inte sverigedemokrat, han tillhör nazistiska Nordiska motståndsrörelsen NMR.

På ytan kunde det fortfarande vara harmlöst. Öberg lämnar in motioner till fullmäktige. Han föreslår att ett ”återvändarcenter” ska upprättas i Ludvika i syfte att ”vägleda främlingar att återvända till sina hemländer”. Han vill förbjuda tiggeri. Han vill att kommunen ska upprätta ett styrdokument där uttrycket ”alla likas värde” definieras, ett uttryck som nazisten Öberg är skeptisk till.

En del saker skulle snabbt kunna avfärdas, annat kunde bli föremål för livliga debatter i kommunfullmäktige som består av 45 ledamöter.

En debatt förutsätter emellertid att människor debatterar.

Socialdemokraterna är största parti i Ludvika, det har 17 ledamöter i fullmäktige. Sju av dem yttrar sig ogärna i debatterna för att de känner obehag inför nazisten Öberg och hans kamrater.

Det är ju inte så att Öberg bara lämnar in sina motioner. Han och hans kamrater filmar mötena och lägger ut på nätet. De kallar sina politiska motståndare lögnare, äckel och förrädare och vad NMR vill göra med förrädare vet alla. Kommunens samordnare mot våldsbejakande extremism Anette Andersson intervjuades i en norsk tidning. Hon skrapade bort ett klistermärke från NMR. Det kom på bild. Några dagar senare satt ett klistermärke på en brevlåda nära hennes hem: En lyktstolpe, texten ”Reserverad för folkförrädare”, en hängsnara.

Ett hot? En tillfällighet?

Eller ta kommunfullmäktiges ordförande, socialdemokraten Maria Strömkvist. Flera gånger har det stått bilar med okända personer utanför hennes hus. De har stått där när hon sagt något kritiskt i tidningen om NMR.

– Första gången blev jag så rädd att jag knappt vågade titta ut, säger hon.

Vilka var de okända personerna? Vad ville de? Hon vet inte men hon vet vilka hon tänker på, och hon vet hur lätt rädslan griper tag i en människa.

Maria Strömkvist är inte bara ordförande i kommunfullmäktige. Hon är politisk veteran och riksdagsledamot. Hon är en av Sveriges lagstiftare. Hon är därmed en av vårt lands viktigaste personer. Ändå står hon här, i Stadsparken i Ludvika, och talar om rädsla.

Det är overkligt. Nyss avslutades ett möte med försvarsminister Peter Hultqvist och utrikesminister Margot Wallström. De höll gripande och kraftfulla tal för demokratin. Mycket folk lyssnade. Wallström sa:

– Detta är er stad! Ni ska inte vara rädda för någon! Ni har hela samhället bakom er!

Men det är en sak att stå i en trygg gemenskap i Stadsparken, det är en annan sak när du ensam står i en talarstol i fullmäktige och ett gäng nazister sitter bland åhörarna, en nazist filmar dig och du vet att du kommer att spridas på sociala medier och du vet att du kan möta nazisterna på parkeringen när du ska köra hem.

Miljöpartiets fullmäktigegrupp har gjort upp om att fler än en ska gå upp och tala. Man ska aldrig behöva känna sig ensam.

Så har rädslan flyttat in i kommunens viktigaste beslutande organ. Men ordet rädsla undviker de flesta jag talar med. De säger i stället: obehag. Det låter mjukare, är tvetydigare och kanske sannare.

– Nazisterna skapar obehag och otrygghet, säger kommunalrådet Leif Pettersson (S). De har ett påträngande och hotfullt beteende. Om jag känt obehag själv? Ja, när man har gått på stan ... när vi har kaffebord på stan kan de vara påträngande ... och de filmar allt, de filmar i kommunfullmäktige ... de hängde ut mig som förrädare ...

Det kan vara svårt att fånga en känsla. Ändå är känslan verklig. Således är det sju personer i socialdemokratiska fullmäktigegruppen som ogärna äntrar talarstolen. ”Jag har familj, de vet var jag bor.”

– Jag tror alla partier har folk som inte vill tala, säger Pettersson.

Han inser naturligtvis dilemmat. Kan demokratin tystas utan att ens vara utsatt för ett uttalat hot?

– Vi måste försöka leva upp till att vi är demokratins uttryck i kommunen. Vi måste jobba med det. Vi har sagt att vi ska fortsätta vara ute på gatorna och träffa folk.

En del praktiskt har man gjort. Förut var två dörrar öppna till fullmäktiges sammanträden som hålls i Folkets hus. Nu är bara en ingång öppen så att väktaren har kontroll över vilka som går in.

Jo, man har numera väktare på fullmäktiges möten.

Kommunen har också anställt en säkerhetssamordnare.

Förut stod åhörarnas stolar bakom ledamöterna. Numera är åhörarplatserna vid sidan så att de förtroendevalda slipper den osäkra känslan av att ha personer i ryggen.

En person säger: NMR arbetar för att man ska bli rädd. Varje gång en tidning skriver om Ludvika tänker jag: vad innebär det för mig, blir det hot mot mig? Det är alltid med i tankarna.

Det finns en skola med högstadium som heter Lorensbergaskolan. Den ligger på vägen mot Grängesberg. I december, samma dag skolan firade det kommande lovet med jullunch, demonstrerade en handfull NMR:are på trottoaren utanför skolan. ”Svensk ungdom Slå tillbaka” stod det på banderollen de vecklade ut.

Det gällde en invandrare som gripits för misshandel på skolan (och som sedan dömdes). NMR:arna smällde knallskott och lät en siren tjuta.

Skolans rektor heter Göran Törnqvist. Han är upprörd eller snarare uppjagad när jag träffar honom.

– Jag har just blivit uppringd av NMR, säger han. En utstuderat artig man ringde från deras tidning och ville ställa frågor. Det är lite ... skärrande. Jag la på. De kommer säkert att jaga mig ett tag nu.

På kavajslaget sitter en knapp med överstruket hakkors. Törnqvist har mycket aktivt arbetat med demokratifrågor på skolan. Redan för fyra år sedan skickade han hem niondeklassare för att byta kläder om de bar plagg eller symboler som var rasistiska eller nazistiska. En gång kom två unga män till rektorsexpeditionen och sa att Törnqvist skulle passa sig, han kunde råka ut för en olycka.

– Polisen fick tag i dem och de dömdes för olaga hot, säger han.

Göran Törnqvist, rektor på Lorensbergaskolan.

Törnqvist är tuff. Han säger att han arbetar förebyggande. Elever som lockas av extremism ska inte stötas ut. De ska få prata. De ska omfamnas i gemenskapen. De ska få kärlek. Det är enda sättet att arbeta, säger han.

– Det är min plikt som pedagogisk ledare.

Bland eleverna är det betydligt färre rasistiska symboler i dag än för fyra år sedan. Samtidigt har rädslan växt hos de vuxna. Samma dag jag träffar Törnqvist har han haft ett samtal med en lärare om nazismen och Förintelsen. Rektorn har peppat läraren – jo, vi ska undervisa om Förintelsen, jo, vi ska berätta vad nazisternas ideologi handlar om.

– Jag är 62 år, säger Törnqvist. Jag ger mig inte nu. Jag tar mitt pedagogiska uppdrag på allvar.

Samtidigt är han rädd – som så många andra jag träffar. Han visar i sin dator NMR:s egen film från demonstrationen utanför skolan. Han visar en skärmdump där han kallas lögnare. Törnqvists ansikte skiner av obehag.

– Jag går inte gärna ut när det är mörkt. Jag är försiktig. Ser mig om. Jag går inte längre på Ludvikafesten, det är en stor folkfest vi har här. Alla går dit. Men inte jag längre. Om jag ska någonstans, till en restaurang eller så, tar jag bilen så nära den platsen som möjligt.

Han stänger datorn. Han ber mig att inte nämna en annan tjänsteman som upplevt långt värre obehag än vad Törnqvist haft.

Så lätt är det att ställa en hel kommun under mental belägring.

Så skör är demokratin.

En kommunal tjänsteman beräknar att nazisterna har 15 till 20 medlemmar i Ludvika.