Tyskarna har allt – utom humor och självförtroende
BIENENBÜTTEL. Nej, det var inte skojigt att på en Kneipe i den här bygden beställa sallad och tillägga: ”Extra mycket böngroddar, bitte!”
Det var här – i en ekologiskt förfinad biodynamisk odling – som den e-coli-epidemi bröt ut, som dödade ett trettiotal tyskar. Bakterien frodas i bajs och bajset spårades till den gröne bondens böngroddar. Hundratusen bakterier kan dansa på ett nålshuvud. 50 räcker för att ta död på en människa.
Situationen var alltså värd att ta på allvar. Det gjorde tyskarna. Att något så u-landsmässigt som en
e-coli-epidemi kunde uppstå i deras perfektionsbesatta miljö skakade tyskens självkänsla. Rena Calcutta! Den plockade fram hans berömda ”angst”. Bara 16 procent av tyskarna tyckte att deras myndigheter hanterade skandalen väl.
Ja, det var illa. Men låt oss behålla proportionerna. Det var inte en jordbävning följd av en tsunami.
Tyskland är det duktigaste, tryggaste och mest välordnade landet i världen. Det har en tigerekonomi. Tillväxten är god. Arbetslösheten är låg. Alla de bästa bilarna (Audi, BMW, Mercedes) är tyska. Landsbygden lever. Landets kompetenta statsminister, ”Bundeskanzler” Merkel, är korad till ”världens mäktigaste kvinna”. Standardskillnaderna öst/väst är utsuddade (den skillnad som finns är mera mellan det rika syd och det fattiga nord). Samarbetsanda genomsyrar riket. Extremistpartierna har mindre inflytande än i andra västländer.
Tyskarna har mycken fritid. De använder den väl. Det finns en symfoniorkester i alla städer av minst Ängelholms storlek, det finns tre–fyra operahus inom ett område som Upplands. Genomsnittstysken njuter av att dricka ”bara” 110 liter öl per år. (Tjugo år tidigare var det 142).
När jag driver runt i Tyskland noterar jag från Freiburg i syd till Heiligenhafen i nord, att det är” Schützenfest” eller ”Sommerfestival” i var och varannan by. Vid Heidelberg ser jag att minst två bilrallyn pågår, ett för gamla mercor, veteranbilar, i ett annat har Europas alla överlevande Renault 4L från sextiotalet dragits samman.
Mycket kul. Tyskarna har allt – utom humor och självförtroende. Det är – för att travestera titeln till årets mest omtalade bok – Den Motvilliga Stormakten.
Bristen på självförtroende visar sig i att det har tagit utrikesminister Westerwelle mer än tre månader att välja sida i inbördeskriget i Libyen. Till slut i förra veckan hamnade han rätt (i Bengazi). Plötsligt, i obefogad panik, river landet upp sitt sansade kärnkraftsprogram, en eftergift till bildekaler med texten ”Atomkraft Nein Danke”. Och i det på ytan grundsunda landet dyker ”Der Angst” åter fram i kärlekslivet, ty i minsta stad finns ett ”Eroscentrum” med skyltfönstret fyllt av läder och plastpenisar.
När självförtroendet stärks är det av bragder i marginalen. I en sport som normalt ligger utanför tyskars intresse, basket, kom en landsman, Dirk Nowitzki, att göra poäng när Dallas Mavericks vann slutspelet i NBA; ”hjälten i Dallas” var hela förra söndagen toppnyhet i Tysklands alla medier. Sådant känns fånigt ända tills en svensk erinrar sig tonen med vilken svenskars bragder i NHL rapporteras.
Bristen på humor kan ha sin förklaring i Hitlerväldet (det är på onsdag exakt 70 år sedan Operation Barbarossa, anfallet på Sovjet). I boken ”Dead Funny, Humour in Hitlers Germany” anges skäl till att vara försiktig med att vara rolig:
Marianne Elise var tekniker i vapenbranschen. Av sin väninna angavs hon för att ha dragit följande historia: Hitler och Göring står på ett hustak och tittar ut över Berlin. Hitler säger: ”Jag skulle gärna göra något som får berlinarna glada.” Göring säger: ”Hoppa.”
Den 26 juni 1943 halshöggs Marianne Elise i giljotin för att ha dragit den historien.