Ett Guds mirakel när bilen blir hel i Kaukasus
Titta! sa reskamraten och co-drivern, min oäkta hustru, en sådan där akvariefisk skulle jag vilja ha i min dator.
Det som hänt var, att vår bil, en tolv år gammal Peugot 406 med 23 000 mil på mätaren, drabbats av andnöd.
Den svarade knappast på gasen. På ingen växel varvade den upp till mer än 2 600 varv. Accelerationen 0 till 100 var två timmar och krävdes Kaukasus brantaste nerförslut.
Jävlar, sa jag, han är som jag. Gillar inte hög höjd. Få se om han har ork nog att ta oss tillbaka till Jerevan.
Vi hade under någon månad bilat runt i de bergiga rövarländerna på syd-
sidan av Rysslands snöklädda bergstoppar i södra Kaukasus. Från det sofistikerade och lättsamma Jerevan som är det arma Armeniens huvudstad, återuppbyggd efter en förödande jordbävning 1988 hade vi gett oss iväg till de gamla krigszonerna i Nagorno-Karabach, som betyder de svarta bergen. Det är 40 mil rakt in i ett ingenting. Bara höga berg. Pass på 2 600 meters höjd.
Vägar sönderkörda av stridsvagnar. Under 26 mil av färden fanns inte en bondgård, inte en fäbod. Det var brist till och med på åsnor och får. Strålande vackert. Men mentalt var det månens baksida.
Efter ett femårigt krig med ohämmad etnisk rensning i nittiotalets början hade Nagorno-Karabach utropat sig till en självständig stat. Formellt, folkrättsligt hade den varit en del av det oljerika Azerbajdzjan, men befolkas av en annan folkgrupp. De kristna armenierna är en ö i ett hav av muslimska azerer, stort som Skåne, erkänt av ingen, med 150 000 invånare och en huvudstad som bara Lonely Planets läsare hört namnet på, Stepanakert.
Nu var vi på väg tillbaka. I Kirs-Dag-passet tappade den gamla bilen orken.
Jag är omvittnat oteknisk men med uppblåst självsäkerhet sa jag: Bränslefiltret. Skit. Men det blåser ut bara vi får upp speeden. Co-drivern sa inget och log stoiskt. En stund senare ställde jag en ny kryptisk diagnos: Luftintaget. Han får för lite syre.
Bilen flämtade vidare. Då plötsligt sa co-drivern: Men titta! Vad är det som lyser? Det har jag aldrig sett förut.
Fan! sa jag. Det finns inget värre än när nåt lyser på instrumentbrädan. Då är helvetet löst. Dags att utlösa katapultstolen. Vad är det som lyser? Det är inte oljan. Och motorn är inte överhettad.
Intressant, sa co-drivern. Det är en gul akvariefisk.
Det var mitt i en hårnålskurva. Men jag tittade. Mystisk symbol. Du har rätt. En fet fyrkantig firre. Vad kan den rackaren varna för?
Vi hade köpt kärran av en tysk. Inte förvånande var instruktionsboken, som aldrig förr kommit till användning, på tyska.
Instruktionsboken gav under rubriken Instrumentpanel, varningsljus svaret. Det var obegripligt men fantasieggande:
Den gula akvariefisken gav upplysningen: MOTOR SELBST DIAGNOS.
Selbst diagnos!? Det lät som New age-rådgivning i en fruntimmerstidning. Ta själv itu med att lösa dina problem! Ställ själv diagnosen på varför det kärvar i ditt förhållande!
Fantastiskt, sa jag, homeopati och kvacksalveri för våra fyrhjuliga vänner. Du ska se, att strax kommer ett horoskop för i vilket stjärntecken frassarna skruvat ihop bilen.
Det är där redan, sa co-drivern. Fisk. Akvariefisk.
Vi hade kommit ner i en dal och körde in i den första byn på flera timmar. Där låg Hotel Berlin. Vi drack en kopp kaffe och kom ut till den trötta gamla bilen igen.
Den startade. På instrumentbrädan lyste inte längre Motor Selbst Diagnos. Akvariefisken hade simmat iväg. Varvräknaren ville upp i 4 000 på varje växel. Bilen gick som ett spjut.
Kanske dags, sa co-drivern, att visa respekt för New age.
Detta, snäste jag, är inte New age-hokuspokus. Detta är ett Guds mirakel.
Vilken grej! sa co-drivern. Bilen som lagar sig själv. En sådan fisk skulle jag vilja ha i min Mac också. När datorn jäklas med alla sina snurrande badbollar skulle akvariefisken lysa upp på skärmen och säga: Nu ska jag laga mig själv.