Inte undra på att bara var femte gangstermord klaras upp
Inte mindre än fem "väsentliga brister".
Det är det dystra resultatet av polisens interna granskning av sin förmåga att utreda grova våldsbrott.
Den 2 november släppte Polisens internrevision en rapport om myndighetens förmåga att utreda mord och andra allvarliga brott.
I en tid där grovt våld är ett växande samhällsproblem borde en sådan analys väcka de stora mediehusens intresse, men såvitt jag vet har den passerat obemärkt.
Det utredarna har tittat på är i vilken utsträckning polisen använder sig av PUG, den handbok som beskriver alla åtgärder som ska vidtas från det att ett brott kommer till myndighetens kännedom till dess att åtal väcks.
Kort sagt handlar det om en arbetsmetodik som har utvecklats ur den mytomspunna ”Mordbibeln” som rikskriminalen arbetade fram i slutet på 1960-talet och som utredare av grova brott sedan dess förväntats följa.
Det här metodstödet är viktigt. Vid ett mord, särskilt där ingen misstänkt finns till en början, måste polisen kraftsamla och genomföra en hel del arbetsuppgifter samtidigt.
En noggrann brottsplatsundersökning, identifiering och kartläggning av offer i jakt på ledtrådar, förhör med vittnen, dörrknackning, tips från allmänheten... information som ska systematiseras och analyseras och ligga till grund för den fortsatta utredningen.
Rapportförfattarna inleder med det lika dystra som välkända konstaterandet att polisens "utredningsverksamhet över tid generellt har tappat kompetens och erfarenhet".
De tuggar sig igenom en tjock lunta som heter ”Polismyndighetens strategi för utredningsverksamheten och stannar vid kapitel fem, "metoder för utredningsverksamheten”.
Något förvånat konstaterar utredarna att PUG, handboken, inte nämns med ett ord.
Varför inte? Det har inte gått att få klarhet i.
Därmed är den första av fem ”väsentliga brister” identifierad.
Det fortsätter på samma mindre muntra vis. Några exempel:
Vissa polisregioner har ”uppenbara brister” i organisationerna för grova brott. Polischefer begriper inte alltid när handboken ska användas. Adekvat utbildning saknas här och där i distrikten.
Nu är allt inte bara mörker. Det konstateras att metodstödet för grova våldsbrott är vettigt och ofta används på rätt sätt.
Men bristerna är uppenbara. Någon definition av vad ett grovt brott är och när handboken ska användas finns inte. Tappad kompetens ersätts inte. Ansvarsfördelningen mellan avdelningar är stundom otydlig.
Den 24-sidiga internrevisionen gör ett gediget intryck. Utredarna har gått igenom allt från regeringens budgetpropositioner till polisens strategiska verksamhetsplan samt intervjuat ett 20-tal nyckelpersoner på olika nivåer.
Att tidningar, radio och tv inte har uppmärksammat denna granskning är inte mycket att hetsa upp sig över. Redaktionerna nuförtiden är anorektiskt slimmade.
Och i den mån journalisterna har tid över efter att ha stökat undan det mest grundläggande, kommer utredningar författade av byråkrater med svårartad förtjusning i ord som ”processägare” långt ner på listan över heta ämnen.
Icke desto mindre är detta en viktig rapport. En pusselbit för den som vill försöka förstå vari polisens brister består och hur de kan åtgärdas.
Inte undra på att bara var femte gangstermord klaras upp.