Juridik inte bara en redskapslåda för goodwill
Sitter könet i kroppen eller knoppen? Dokumenterad könsdysfori, upplevelsen att inte höra hemma i sitt födelsekön, har flerdubblats hos barn och ungdomar de senaste åren. Det handlar numer företrädesvis om biologiskt födda flickor som identifierar sig som pojkar, en grupp som i stor utsträckning också lever med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar som adhd och autism.
Vad detta beror på borde uppmuntra till en uppriktig och varsam debatt utan ideologiska glasögon. Inte minst som en rad människor som påbörjat eller genomgått könsbekräftande behandling – ibland irreversibla kirurgiska ingrepp – de senaste åren berättat att de ångrar sig och menar att de inte informerades ordentligt om alternativen.
I höstas visade SVT serien Transkriget, där man problematiserar hormonbehandling och könskorrigering hos unga människor, före och efter puberteten. Serien var på många sätt så insinuant i musik- och bildval att det räckte för att sätta halva kommentariatet i spinn. Det var en gåva till alla de som inte vill tala om den enormt svåra balansgången mellan att hjälpa unga könsdysforiska människor och riskerna med att sätta in medicinska åtgärder som får följder för livet.
På bordet nu ligger ett lagförslag om att förenkla så kallat juridiskt könsbyte. Istället för den fleråriga utredning som transpersoner genomgår innan de får byta personnummer, är förslaget att detta ska kunna ske efter blott ett (1) vårdbesök och tillgång till Bank-id, typ. På slutet har flera kritiska röster höjts kring förslaget eftersom dess konsekvenser inte är helt lätta att överblicka.
Att kriminella skulle kunna använda juridiskt könsbyte för att få ett nytt personnummer är en invändning. Fall med män som begår kvinnofridsbrott och genomgår juridiskt könsbyte innan straffet verkställs figurerar redan i flera länder i Europa. Frågan blir huruvida transkvinnor som fällts för våld mot andra kvinnor ska ha rätt att sitta i kvinnofängelse och i förlängningen vems intresse och säkerhet som ska sättas först.
Det kan låta som ett randfenomen, men kommer knappast minska om juridisk könstillhörighet blir något alla får ändra på eget bevåg.
Människor som utmanar den könsidentitet som naturen tilldelat dem har nästan alltid skapat dissonans och panik i majoritetssamhället. Lagförslaget om juridiskt könsbyte är förstås både en signal om tolerans och en praktisk förenkling av vardagen för transpersoner. Men juridik är inte bara en redskapslåda för goodwill. Fru Justitia är som bekant blind, en påminnelse om att lagar måste vara allmängiltiga för att alls kunna appliceras.
Det går inte att lagstifta om en möjlighet till förenklat juridiskt könsbyte med den blotta förhoppningen att detta inte kommer att utnyttjas av människor med andra avsikter än att könsidentifiera sig i strid med den biologiska verkligheten (vilket det förstås är utmärkt, för att inte säga livsavgörande, att transpersoner får göra). Det finns inte heller mig veterligen någon statistik som tyder på att transpersoner begår färre brott och döms till fängelse i mindre grad än resten av befolkningen.
Men för att prata om transpersoner som begår våldsbrott krävs, enligt debattören Lotta Ilona Härynen, ”ett visst mått av mörk fantasi” eftersom det rör sig om en grupp som i själva verket är överrepresenterade som våldsoffer. Och det är klart, om man inte får påtala de hypotetiska, teoretiska eller ens reella riskerna med en ganska radikal ändring i lagboken utan att anklagas för att ägna sig åt transfobi, då kan man inte prata om någonting.
Är det då ett hot mot hela samhällsordningen att folk får rätt att själva bestämma sin könsidentitet? Jag tillhör ju inte dem som tycker det. Men att göra en redan mycket utsatt grupp till ideologiskt slagträ i en fråga som kräver ödmjukhet och självrannsakan är att bidra till ett intellektuellt haveri. Det är det många som ägnat sig åt den här hösten.