Jag vill ha ett nytt slut på Karl Bertil Jonsson
Så här års kan man på valfri plats läsa ungefär samma slags vänstertext: medelklassen måste dra ner på sin julkonsumtion. Tänk på de behövande! Tänk på Karl Bertil Jonsson!
Det är sympatiska uppmaningar, men vänsterns hackande på medelklassen börjar bli lika sliten som högerns hets mot invandrarna.
Vad är ens medelklassen? Det är de som befinner sig ”i mitten” med vad allt vad det innebär. Det är ingen lätt position, framgår av ekonomhistorikern Lovisa Broströms briljanta essä ”Medelklassen”, som kom ut i höstas (Verbal förlag).
Medelklassen både beskylls och hyllas för alla möjliga politiska riktningar och förändringar. Utan medelklassen hade vi inte på 1970-talet fått daghem åt alla barn men heller inte dagens friskolehelvete. Medelklassen driver på klimatmedvetandet för att rädda jorden åt oss alla, men är också de som köper de privata sjukförsäkringar som slår sönder den gemensamma välfärden.
Och så vidare.
Ena sekunden skäller medelklassen ut sig själv som ”medelmåttliga uppkomlingar” och andra sekunden gör man meritokratin till en gudom. Av alla överideologier är meritokratin den falskaste, som Petter Larsson visar i ”Riggat”, Atlas förlag, en annan av årets viktigaste böcker.
All politik de senaste 30 åren har riktat sig till medelklassen, men nu börjar även den sitta illa till. Jobbsektorn skakar och allt man äger är ett lån. Ekonomiskt och socialt har hälften av medelklassen sedan länge arbets- och livsvillkor som liknar LO-kollektivet, samtidigt som trygghetssystemen sats ur spel.
Medelklassen är grundlurad, men inget blir bättre av att vänstern närmast njuter av hur medelklassen svettas och våndas. Av historien vet vi, att en pressad medelklass sällan är en vacker syn.
Lovisa Broströms budskap är att vänstern, och kanske särskilt den på kultursidorna, måste sluta håna medelklassen. Vänstern måste slå uppåt, inte boxa folk i sidan. Man måste sluta klanka ner på medelklassens livsstil och i stället börja rita upp en smartare och sannare klassanalys.
Det är vad jag önskar mig 2024: en smashing vänster. I det önskemålet ligger också ett nytt slut på sagan om Karl Bertil Jonsson.
I stället för att en kväll om året gå till pappas varuhus och rafsa ihop nåt i en säck i tron att nån även i år ska röras till tårar över en flaska Aqua Vera eller Les Mots av Sartre, kan vi låta nyckeln sitta kvar i varuhuset.
Efter en dag på jobbet – i den här sagan har alla ett för samhället meningsfullt arbete – går man till varhuset och tar vad man behöver: mat, kläder, en cykel … men kanske också ett par servettringar av päronträ, för människan behöver även lite lyx och flärd. Fattar inte vänstern det, är den chanslös.
I den sagan har Bertil Jonssons ömma moder närt en riktig kommunist vid sin barm.