”Malin Wollin är inte mer än en efterbliven f***a”
Jag skrev en text om den där lilla kolfiberkorven Titan, som knycklades ihop likt ett första utkast till en misslyckad roman för att sedan strösslas ut på tretusenåttahundra meters djup utanför Newfoundland.
Härom kvällen tog jag frön från vallmo för att inseminera en äng som jag vill ska finnas vid ett senare tillfälle. Jag höll de viktlösa svarta små stråna i min hand och tänkte respektfullt för mig själv: var det så små bitarna var?
Tänk dig den kortaste sekund du någonsin upplevt. Tänk dig den ännu kortare. Och ändå är den längre än den typen av sekund det tog de fem människorna i Titan att pressas ihop till ett komprimerat ingenting.
Jag skrev en text om den lilla katastrofen i det stora havet och jag råder inte över lämningar och publiceringar, jag har tider att förhålla mig till och kan inte vänta på att man ska hitta smulor av en farkost.
Texten skrevs således när det fortfarande fanns en mikroskopisk möjlighet att hitta den lilla farkosten intakt.
Jag skickade texten och tänkte: läsarna kommer förstå.
Man skulle kunna säga att det var lite si och så med den saken.
Det började med en skakning på nedre däck i form av ett antal mejl från män som ville tala om för mig att de brukar gillar mina texter men nu blev det lite fel. Männen dog ögonblickligen, de satt inte och undrade hur det skulle gå och höll varandra i händerna och så, ville männen berätta för mig.
Sen ångade jag in på Twitter och där var stämningen ostädad, redlös och så gott som sinnessjuk.
För där fanns besättningen som tror att de vet mer än andra eftersom de har pushnotiser.
De var så arga över hur dåligt texten åldrats att det hette:
”Malin Wollin är inte mer än en efterbliven fitta.”
”Om hon så drunknade mitt framför ögonen så ska man fan inte rädda henne.”
”Vidrig fitta”
Detta för en text om en farkost som inte kom upp till ytan.
Undrar hur det låter när de blir ordentligt upprörda.
Jag vill helst inte upplåta den här platsen till Kolumnen del två, så därför avslutar jag med en liten berättelse om när jag åkte till Blå Jungfrun imorgon.
Jag är rädd och har alla möjliga typer av ångestyttringar.
Tänk om båten sjunker.
Tänk om vinden vänder, stormen kommer och ingen kan hämta oss, vi blir kvar.
Jag trycker ner en baddräkt i ryggsäcken och läser på hemsidan.
”Att bada på Blå Jungfrun är fantastiskt men var noga med att följa instruktionerna från parkvakterna när det gäller svallvågorna från Gotlandsfärjan. Svallen kan komma plötsligt och varierar i kraft beroende på vindriktning.”
När du läser den här texten vet vi inte hur det gick.
Jag kanske krockade med ett isberg.
Jag kanske imploderade av leda eftersom friluftsliv i nationalparker inte är för mig.
Jag kanske träffades av en färjevåg och landade med den vidriga fittan före i en stor sten.
Jag kanske är, inte mer.