Hatet mot rika är mer svindlande än havets djup
I ärlighetens namn så är det lite fånigt att tycka att Titanic är något.
Med det sagt, i tonåren läste jag flera böcker om förlisningen. Drog med fingret över passagerarlistan och tänkte rysliga tankar.
En sjunkande koloss, svart natt, svart vatten. Ingen räddning. Hur lång tid tog det för Titanic att falla genom den blåvita delen av världen för att slutligen landa på oceanens golv där fiskarna med underbett bor?
Jag försöker förstå varför det är så svårt att hitta en farkost även om havet är aldrig så stort.
För en tid sedan tappade Mark Levengood sin ring under en badbrygga och trots att han visste exakt mellan vilka plankor den föll i så behövde han ändå ta in två dykare för att hitta den. Jag stillar mig.
Jag undrar vad de gjorde, männen ombord Titan. Vad sa de till varandra? Höll de sams?
Kramades de?
Hur länge levde de?
De får skylla sig själva, förstås.
Men miljardärerna har väl heller inte påstått något annat? På torra land gick vi omkring och tyckte att det var dumdristigt och att räddningspengarna kunde gått till annat, men de kanske satt axel mot axel och höll med varandra om att den här utgången får man räkna med.
”Hoppas att de inte lägger en massa pengar på att leta efter oss, det är ju lönlöst”, kanske de sa till varandra.
Tanken lämnade mig inte. I fyra dagar var det lite svårare att jobba. Det är för kvavt härinne, tänkte jag och öppnade ett fönster.
En svårslagen ångest är det.
Att vara instängd.
Att det är trångt.
Att havet är djupt.
Men vet ni vad som är mer svindlande än havets ogripbara djup? Hatet mot rika.
Bli arg på systemet.
Att hata rika gubbar är den minsta ansträngningen jag kan komma på.
Jag har sett representanter för media kritisera sig själva, varför rapporterar vi om detta?
Därför att när Man bet hund är det en nyhet. När Man bet hund i en minimal farkost på flera tusen meters djup och ett sällskap om fem genomlever varje tänkande människas värsta mardröm, då vill vi se, höra och läsa.
När syret tog slut klockan 13:08 på fredagen kan jag kan inte säga att jag kände inbillad andnöd, men jag kan inte säga att jag inte gjorde det.
Det händer något med oss människor när medmänniskor på andra sidan jorden ramlar ner i hål, fastnar i en glaciär, blir instängda i en gruva.
Kamp mot klockan är kamp mot allt vi känner när vi vet att det mest fasansfulla en människa kan vara med om händer just nu.
Någonstans i djupet fanns de. Inga miljarder i världen kunde köpa räddning.
Kanske är det en tröst för alla som är arga på miljardärer.
Det, och att du ingenting kan ta med dig dit du går.