Tack för att jag slipper fejka intresse för damfotboll
För tio år sedan hade fotbollsspelaren Anders Svensson – han, den blonda som gillar tacos, ni vet – slagit rekordet för antalet spelade landskamper. 147 stycken! På Fotbollsgalan 2013 fick han en ny, fin bil som tack från förbundet.
I publiken på samma gala satt mittfältaren Therese Sjögran, som då spelat 187 (nu 214) matcher i blågult. Hon fick ingen ny Volvo, och ingen visste vad hon hade för färg på håret eller vad hon gillade att äta. För hon var ju damfotbollsspelare och när hon slagit rekordet, något år tidigare, hade samma förbund belönat henne med en liten blomma.
Kvinnor som läste om detta – även vi som vikt oss dubbla i nyupptäckta kvinnokramper så fort någon rullat en boll mot oss i skolan – förväntades vara upprörda å Sjögrans, och hela tjejsportens, vägnar. När Zlatan påpekade att ”vi (män) spelar in det de (kvinnorna) använder” blev svenska feminister rasande. Inte för sin egen skull (för vem brydde sig om damfotboll, egentligen), utan för att vad andra kvinnor gör och hur deras arbete värderas är allas vår angelägenhet.
Det var då, det. Nu, när damerna slutspelat, har det varit spökigt tomt på stan vid avspark. Men VM-tittarna är inte längre dittvingade av politiska skäl. Sporten är större och seriösare, spelarna starkare. Medierna, sponsorerna och till och med bettingbolagen har hittat dit.
Själv har jag inte sett en enda match av årets fotbolls-VM, jag har inte varit sugen och inte kollat av systerlig plikt, heller. I år har ingen behövt låtsas bry sig, eftersom det finns de som gör det på riktigt. Ingen behöver framkalla sorg för deras förlust av ren könssolidaritet, för en hel del kände äkta sorg, utan påbud ovanifrån.
Av gammal vana letar damspelarna fortfarande orättvisor och fördomar, de gnäller på att någon tidning skrivit om deras kläder och utseende (som att fotbollsherrarnas yttre var ett obevakat område, och inte gick hand i hand med stjärnstatusen och intäkterna). Men faktum är att deras värld vuxit upp, att publiken är intresserad av sport och inte bara av samvete.
På samma sätt som jag glatt kan skita i kvinnorna som lägger sitt enda liv på att jaga boll är jag helt oberörd till Linda Skugges extraknäck på näthorssajten Onlyfans. Trots att vi delar kön, till och med båda är författare och skriver i kvällstidningar, behöver jag inte noja över att hennes koppelpromenader på internet på något sätt ska påverka mig, min dotter, eller resten av kvinnosläktet.
För det är ju detta den moraliska indignationen handlar om. Att den dåliga feministens liv och lustar skulle läcka in i andra kvinnors liv, att de osolidariska kvinnorna driver alla i fel riktning. Ingen är direkt orolig för Skugges väl och ve, nej, rädslan är att hennes beteenden ska smeta av sig, smutsa ner en oskyldig. Sabba oddsen för oss andra!
Missförstå mig inte, Onlyfans verkar asäckligt och borde förbjudas. Men vad en kul-men-knäpp medelålders kvinna gör med sin nya kille påverkar resten av honkönet faktiskt ingenting.
Kvinnornas enade front kanske var nödvändig på den gamla onda tiden, nu behöver ingen fejka ett fotbollsintresse. Deras viljor är inte nödvändigtvis våra, hennes vinster och förluster är inte automatiskt mina. Grattis!